Livet runt 40

För 1,5 år sedan dog min mamma  Barnens mormor

Hur jag tog mig igenom förra året är en gåta. Jag minns inte mycket av dagarna. Vet bara att jag andades, gick till jobbet, skällde över småsaker på barnen och grät. Grät floder.

Ändå står jag här och lever. Gråter inte lika ofta, skrattar mer igen och vågar återigen leva. Trots blåmärken i hjärtat.

Jag trodde aldrig jag skulle överleva. Aldrig. Jag har alltid sagt att min värsta mardröm är att leva utan min mamma och ändå står jag här och klarar av det.

Mot min vilja.

Det är så mycket jag vill berätta för henne. Saker som hänt. Saker Petter säger som vi alltid skrattade åt. Vår köksrenovering, jobbet, vänner. Jag vill att du ska se att syster är gravid och att storebror fått barn.

Jag vill berätta att jag och Andy överlevde krisen.

Att vi överlevde tillsammans.

Mamma var min närmsta. Min go to person. Nu har jag blivit tvingad att överleva utan  Att välja någon annan.

Jag har fortfarande svårt att besöka graven  Det gör för ont fortfarande. Jag kan inte stanna där särskilt länge innan jag måste gå därifrån.

Idag är jag hemma och vabbar och jag känner mig svag. Saknaden sköljer över mig som en våg  Sveper iväg mig så jag får kallsupar.

Jag vet att det kommer vara bättre imorgon. Det funkar så.

Tydligen.

Att jag har lyckats leva utan mamma i 1.5 år är en gåta. Och mer kommer det bli. Det känns fortfarande som igår jag satt bredvid henne i sängen och pratade  Jag minns allt från de sista dagarna  Allt vi sa och allt jag kämpade med för att vara så normal som möjligt och att mamma inte skulle få se mig ledsen.

Jag brakade bakom ryggen och det visste hon men mellan oss visade jag ingenting.

Det är konstigt med sorg.

Ena stunden kan man skratta och vara som vanligt för att i andra stund känna en doft från förr som får en att börja gråta utan att man känner att man gör det.

Jag försöker lyssna på min inre mammaröst. Min kloka mamma som alltid var opartisk och aldrig sa ett ont ord om någon.

Men jag klarar det inte jämt.

Jag vill skälla gnälla skrika prata skit ösa beröm och kärlek över folk till mamma som fick mig tänka i andra banor fast jag inte erkände det högt.

Idag vabbar jag och hemma utan min stöttepelare Andy blir jag svagare i min svaghet.

Det är okej.

För jag vet att det snart kan vända.