Livet runt 40

1990 kommer alltid vara året jag tänker tillbaka på med hugg i hjärtat och sorg i sinnet. Ett av de jobbigaste åren i mitt liv. En del har jag förträngt och en del är färskt i mitt minne, som om det hände igår.
Vi bodde i Porla, utanför Laxå, jag och mina syskon, mamma och hennes man. Ett hus beläget mitt ute i skogen.
Mina småsyskons pappa hade varit sjuk en tid i cancer, hur svår den egentligen var visste väl inte om riktigt. Inte förrän det var över.
Han gick på cellgifter och strålbehandling och vi försökte leva så normalt som möjligt där hemma.
En dag när jag kom från skolan mötte mamma mig i hallen. Det hon berättade för mig hade jag aldrig kunnat föreställt mig. Hennes läppar sa att mormor dött. VA? Det fanns liksom inte på kartan. Jag sprang upp på mitt rum och stannade där, ömsom skrek ömsom grät. Älskade mormor.  Det tog mig många många år att komma över den förlusten.
Dagen efter kom mamma in till mig och berättade att min morbror dött. Han hade svår cancer och mormor hade länge bett till Gud att hon skulle få gå bort innan honom, då hon tyckte det var fel att barnen skulle gå bort innan sina föräldrar.
Och Gud hörde bön. Dagen innan gick mormor bort.
Ett par månader senare sitter vi vid köksbordet och äter middag. Min bonuspappa sitter mittemot mig. Plötsligt säger han att han vill åka in till sjukhuset. Han mår inge bra.
Mamma och han packar ihop och åker in.
Jag är hemma med mina småsyskon.
På kvällen lekte vi att vi var i simhall och jag gick och lade mig med baddräkt.
På natten kommer mamma in till mig och berättar att han gått bort. Hon måste åka in och identifiera honom. Jag får vara hemma. Inte säga något till mina småsyskon. Det ska hon göra när hon kommer tillbaka.
På morgonen får jag spela ovetande mot mina småsyskon med stor sorg i mitt bröst. Det jag kan säga är att han blivit sämre. Inget annat. Vara tyst.
Jag gick iväg och grät i smyg och försökte leka med dem mellan varven.
På förmiddagen ringde min kusin Linnea och frågade hur det var. Jag bröt ihop, berättade viskande i telefon vad som hänt.
Hon var hos oss på vad som kändes 5 minuter.
Mamma kom hem, berättade. Resten är i en dimma. Jag minns skriken, gråten och känslorna. Sorgen hos mina småsyskon och mamma. Mamma som jag fann gråtandes i trappan ibland, när hon trodde vi inte skulle se.
Resten av det året är ett töcken. En dimma. Jag minns inte mycket efter begravningarna det året. Vet inte vad vi gjorde eller vad som sades.
Det året har präglat hela mitt liv. Hela mitt liv har präglats.
Dessa händelser har gjort mig rädd att förlora människor jag älskar. Dessa händelser har gjort att jag är rädd för cancer. Att jag beundrar mamma för att hon fixade allt runtomkring. Vägrade lämna bort oss på helgerna för att det var vi barn som gjorde att hon läkte. Mamma som bara fick vara sjukskriven 2 veckor efter 3 dödsfall, sen tyckte Försäkringskassan att hon skulle in och jobba igen.
Detta är året som fått mig att tvivla på att det finns något som heter lycka. Året som fått mig att vara skeptisk. Året som fick mig att gå från barn till ”vuxen”.
Året man vill radera, fast ändå ha kvar.
Året som förstörde och raserade allt.
1990.