Så kom dagen. Dagen då avlämningen på dagis gick precis åt helvete.
Olivia gallskrek, stora rullande tårar nedför kinderna. Kramphöll mig runt benet och skrek Mamma. Jag vill inte vara på dagis.
MAMMA!!
Och jag som var tvungen att gå. Försökte prata och lugna. Pussade och kramade.
Gick.
Såg Olivia stå i fönstret med fröken för att vinka till mig och Andy. Ledsen.
Fy fan vad jobbigt.
Man känner sig som en skit samtidigt som man vet att det kommer gå över.
Och mycket riktigt. När Andy ringde 15 min senare var hon så glad och nöjd så. Inte ett spår.
Inga mer såna avlämningar tack!
