Livet runt 40

Jag o Andy har snart varit tillsammans i tre år. I september, om man räknar från första dejten, vilket man förstås gör.
I alla förhållanden jag haft har den berömda tre årskrisen slagit till. Ibland vid tre år ibland vid tre och ett halvt, men kommer det gör den ta mig sjutton. Jag har aldrig klarat av en sån kris utan förhållandet har tagit slut. ( såklart annars hade jag ju inte stått här med Andy).
Man börjar tvivla på sina känslor, man stör sig på partnern, man funderar på om gräset är grönare på andra sidan.
Man bråkar mer, gnabbas om småsaker.
Jag har pratat med Andy om detta och uttryckt min oro för just tre års krisen, vi gnabbas ju som många andra och mycket om skitsaker. Idiotsaker som man egentligen inte är något att bråka om.
Jag är absolut inte osäker på mina känslor för honom, jag vet att gräset inte är grönare. Jag vill inte ha någon annan. Andy säger samma om mig.
Behöver vi då oroa oss för treårskrisen om vi är så säkra på våra känslor?
Japp.
För den kommer när du minst anar det.
Vi pratade om den igår, hur vi ska rida ut stormen.
Vi måste försöka att inte gnälla över småsaker, men det är svårt att bara sluta oxå.
Kriser kommer alltid från och till i förhållanden och vill man ha varandra får man kämpa. Det ska inte alltid vara lätt och en dans på rosor.
Bråkar man aldrig så är ju inte det bra heller, anser jag iaf. Då kan det lätt bli tråkigt. Men inte i onödan man måste välja sina duster.
Så vad gör man då för att klara ut det?
Vi har bestämt oss för att pussas o kramas mer och ta upp problem innan de blir stora.
Vi vill ju ha varandra så det är ju en jävligt bra början.