Livet runt 40

När jag idag gick upp och lade Olivia bäddade jag ned henne för sista gången som 2-åring. Imorgon vankas det födelsedag för det lilla livet.
Hon var lite sprallig och hade svårt att komma till ro i den stora sängen. Vi hade tidigare berättat att vi kommer väcka henne imorgon bitti med paket och ballonger på sängen, så det låg vi och pratade om. Hon försökte även deala till sig ett paket nu på kvällskvisten, men där gick hon bet.
Alltså man minns ju det här själv när man var liten. Hur man väntade och hur mycket det pirrade i magen när man visste att man fyllde år nästkommande dagen.
Det kändes som om det var miljoner med små gubbar som kittlade en inifrån magen och ned i hela benen. Det liksom kliade och mungiporna ville bara glida upp. Man hade nedräkning i sömnen nästintill.
Så jag förstår mitt hjärta där uppe i sängen och jag avundas henne. Nu känner man ju inte så själv längre när man fyller år. Nu känner jag mer: Yeah jag överlevde ett år till.
Det ska bli så roligt att se de där tindrande ögonen glittra imorgon när hon blir väckt av knackig sjönsång och 3 stora paket och ballonger.
Lilla hjärtat.
Nästan så jag vill gå upp nu och ge ett. Väcka henne nu och ge ett. Bara ett.. Utan att någon annan vet.
Även jag är pirrig. Det finns inget bättre och vackrare än barns glädje.
Älskade unge.
3 år .