Livet runt 40

Den senaste tiden har jag fått väldigt många frågor via bloggen om hur jag lyckades bli av med Tietzes, så jag tänkte jag lägger upp ett inlägg om det istället.
Jag fick min diagnos rätt fort av min läkare. Han klämde på 3 punkter på min bröstkorg och såg min status på min psykiska hälsa och var helt säker. Jag har aldrig hört talas om det förut och vad jag vet så här i efterhand är det inte skitlätt att få rätt diagnos heller. Tietzes syndrom sätter sig i musklerna mellan revbenen och gör så det hugger när man ska dra djupa andetag. Tietzes bildar en inflammation i bröstkorgen och även i ryggens revben.
Jag hade en inflammation runt hela överkroppen mellan varje revben. En riktig vidrig smärta som hämmade mig totalt i vardagen och även när jag skulle gå och lägga mig och sova, då jag inte kunde ligga normalt.
När jag fick diagnosen började en helvetisk återhämtning, men det min läkare sa som peppade mig var ”Fixar du inte detta och försöker bli frisk kan sjukdomen bli kronisk”.
Kronisk.
Det blev min peppning. Aldrig skulle sjukdomen få vinna. Aldrig.
Så jag började gå hos en sjukgymnast en gång i veckan. Vi gjorde lättare stretchövningar som jag sen skulle fortsätta hemma med ett par gånger om dagen. Allt för att få igång blodcirkulationen i bröstkorgen.
Jag åt även antiinflammatoriska tabletter ett tag typ Ipren och Diklofenak.
Jag tog kontakt med en psykolog för att bearbeta min ångest och katastroftankar, vilka gjorde att jag oroade mig och gick och spände mig.
Jag har alltid varit en rätt aktiv tjej som har mycket på gång och är i farten. Tränar och ute och går och social. Helt plötsligt tog allt stopp. Jag fixade inte något. Hårdare träning var inte att tänka på då jag inte kunde dra djupa andetag, så corepassen byttes ut mot yoga och lättare sakta promenader.
Mitt sociala deltagande fungerade inte alls och jag fick säga nej till utgångar och att ens umgås med vänner och familj. Det gick inte. Orkade inte. Många förstod inte. Tietzes.. är det en psykisk sjukdom.
Tietzes hade de ju aldrig hört talas om.. finns den då? När man inte hört talas om den?
Vägen bort från Tietzes var lång och svår. Mycket psykiskt kämpande för min del med att få bort mitt onda tankesätt och orosmolnen som ständigt satt i bröstkorgen på mig.
Att gå från att kunna träna och vara social till att känna sig instängd och bara kunna stretcha och yoga var tufft.
Jag fick mycket massage och smörjde in mig med antiinflammatoriska geler emellanåt och även krämer som satte fart på blodcirkulationen.
Det dröjde länge innan jag började märka större skillnader. Tietzes smög sig bort sakta men säkert och efter 1 år kände jag att jag faktiskt mådde rätt bra. Utan att jag märkt det drog jag djupa andetag och klarade av att träna.
Att få diagnosen Tietzes är ett helvete, men det hjälper att veta att det är en ofarlig sjukdom även fast den ställer till med en jäkla oreda i ens liv.
Vägen tillbaka att bli frisk är lång, men kan jag kan du.