Livet runt 40

8- åring dog på bröllopsnatten

Ni kanske redan har läst den otroligt otäcka och berörande nyheten om den lilla flickan i Jemen som blev bortgift blott 8 år till en man på 40 år. Hon dog av skadorna hon ådrog sig på sin bröllopsnatt.. ja ni kan ju bara tänka er vad hon blev utsatt för.
 I Jemen är det ungefär hälften av flickorna som gifts bort innan de är 18 år. Om familjen är fattig kan det vara ett sätt att få in resurser. Det är också ett område med stark hederskultur, det är viktigt att en flicka inte ses med pojkar efter att hon nått puberteten. Då gifter man bort dem för att säkerställa familjens heder innan den risken ens uppstår, säger Eva Nordfjell som är rådgivare på Rädda barnens internationella program i hälsa och jämställdhetsfrågor.
Men problemet finns över hela världen. Enligt FN:s befolkningsfond riskerar 14,2 miljoner att giftas bort varje år. 39 000 varje dag. (text från Dn.se)
Jag tycker det är så jävla sjukt äckligt. Att föräldrarna gifter bort sina döttrar, för att behålla deras heder för att de inte ska börja ha sex innan äktenskapet och bli gravida. Är känslan bättre för föräldrarna när de gifter bort sin dotter när hon är 8 år och veta att hon förlorar oskulden vid den åldern?
Och vad är det för pedofiler som ens kan gå med på detta? Gifta sig, krypa in till och få stånd på den lilla flickan. Hur fan kan det finnas så många män på ett och samma ställe som vill detta!
Jag finner inga ord. Jag äcklas. Våndas. Lider med de små söta flickorna som tvingas bli utsatta för detta. Måtte det finnas ett slut snart. Regler och lagar och måtte föräldrarna själva sätta stopp någon gång.
De kan väl inte tycka att detta ser rätt ut?

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anna Vland

    Sådana här saker klarar jag inte att ta in, det blir så jävla fysiskt och jag orkar liksom inte. De söta små flickorna som en får leka prinsessa på riktigt och sen upplever det värsta vidrigaste som kan hända och det är bara början på ett liv i vånda. När de sedan blir gravida själva händer samma sak med deras döttrar, hur klarar deras hjärtan det?
    Det finns så mycket att säga, så mycket att känna och jag känner mig liten, maktlös och vill bara krama om mina barn och vara tacksam för att vi bor här. Och skämmas som faaan för att jag blundar, inte tar in, inte gör något.
    Skottpengar kanske vore något.