Livet runt 40

Att ha fått flytt från jobbiga tankar i fem dagar har varit helt kanon. Vi har inte pratat operation och återhämtning utan bara rekreerat oss och andats. Det har vi behövt.
Nu är vi återigen hemma och verkligheten slog emot mig med en käftsmäll. Tankarna satte fart bara vi öppnade ytterdörren till huset. Operationen är nära. På tisdag läggs han in och på onsdag någon gång öppnar de buken. Operationen kan ta allt från 5 timmar upp till 10 timmar. Allt beror ju såklart på om det blir komplikationer o.d.
Usch.. Jag får ont i magen bara jag tänker på det. Min Andy.
När mina tankar är som värst tänker jag värsta scenariotankar. Tänk om detta är sista tiden med honom. Har vi nedräkning nu? Tänk om något händer under operationen? Det kan man ju aldrig veta.
Det ska iallafall inte vara någon riskoperation, men det är en stor operation.. men ingen risk. De ska inte vara nära hjärta, tarmar, lever och sådana lättblödande organ. De ska in i diafragman och så ska de göra om hela operationen de gjorde från början.
Stort.
Ont i magen.
Jag håller minen för Andy. För Olivia och Petter.
Men i spegeln ser jag verkligheten. Skevt leende, darrande överläpp, trötta ögon.
I huvudet försöker jag vara skärpt, försöker komma iordning med kommande ensamrutiner. Jag kommer vara ensamstående med nyopererad karl, som också behöver assistans (ja nu säger han att han inte behöver någon hjälp, men ja.. ni förstår ju att öppnar de buken 20 cm så kan man inte göra så mycket på ett tag).
Mamma gör sitt bästa för att hjälpa till. Hon är ju också sjuk, men att komma hem till nystädat hus med tom tvättkorg (som snabbt fylldes) och en nybakad rabarberpaj var himmelskt. Hon har ju bott här under tiden som vi varit borta, så hon har ju kunnat ta lite i taget och vi är sjukt tacksamma.
Tankarna hopas.
Tankarna hoppas.