Livet runt 40

Jag har i några dagar känt mig extra lycklig. Jag är harmonisk i kroppen efter vår flytt och jag känner mig nöjd med mitt liv. Jag har världens finaste ungar och min sambo är den bästa karln för mig.
Lugn och tillfreds fast även med en oro i kroppen. Ja ni vet ju varför.
Men något som skrämmer mig är att jag är rädd för att känna mig lycklig. Nästintill varje gång jag vågat trotsa ”lagarna” och yppa orden lycklig och jag mår bra så sker det något som tar ner mig på jorden. Hemska och mindre hemska saker.
Visst har det väl kanske inte varit så varje gång, men man minns ju de gånger som hänt.
Mitt liv är kantat av dödsfall, sjukdomar och tråkigheter och det har gjort att jag har blivit rädd för att känna mig lycklig. Att våga vara lycklig.
Ett tag gick det så långt att jag själv frambringade så jag mådde dåligt, bara för att jag var van att må så.
Helt sjukt jag vet..
Men då var det logiskt.
Så fortfarande är jag livrädd för att må bra. Bara jag tänker det minsta positivt och att jag mår bra tänker jag i nästa sekund ”Vem kommer dö nu” ”Tänk om jag är sjuk” ”Tänk om vi är med om en bilolycka imorgon” osv…
Jag försöker ta bort tankarna omedelbart när de kommer, men ibland lyckas de få fäste.. och man är lite mindre lycklig.
Men jag vill, någongång kunna släppa taget och bara kasta mig rätt ut och säga Jag är lycklig utan att något händer i verkligheten eller i tanken.
Så… here goes
Jag är lycklig.