Livet runt 40

När jag blev gravid med Olivia mådde jag inte bra. Självklart jätteglad, men med 2 missfall (1 missed abortion och 1 spontan) är man inte skittuff och med alla känslor och krämpor man får som gravid var det ingen lek.
Jag började blöda i början av graviditeten och hjärtat hoppade direkt utanför kroppen och nervositeten var ett faktum. Jag fick direkt tid hos Kvinnokliniken för ett tidigt ultraljud och i vecka 8 fick jag se en liten ärtas hjärta slå. Det kändes enormt skönt, men samtidigt kunde jag inte slappna av helt.
Det är så mycket som kan gå fel under en graviditet, så att det skulle gå bra för mig fanns inte i min värld.
Jag hade nedräkning och flera olika veckostopp att se framemot när de var över. Vecka 12, 18, 20, 26, 30 och så avslut 40.
Vid varje vecka som klarades av pustade jag ut, men samtidigt oroade mig för nästa.
Jag tänkte på att lilla knyttet kanske skulle dö i magen, att något skulle hända med Andy så han inte hann uppleva glädjen som uppstår vid att bli pappa. Något han längtat efter i flera år. Jag stressade fram inombords och vid varje vecka som gick och vi levde båda två var jag lite mer glad.
Men iochmed att Andy blivit rånad och knivskuren jämt innan jag blev gravid förstörde min hjärna lite extra.
Dock var jag väldigt noga med att be barnmorskan skriva med i min förlossningsberättelse att jag led av katastroftankar. Jag ville att barnmorskorna skulle vara väl medvetna om vad jag kom med för hjärnproblem och ta hand om mig.
När förlossningen startade var jag rätt rädd och då jag hade drömt att det skulle bli komplikationer innan, gjorde inte saken bättre.
Förlossningen var långdragen och smärtsam. Hjärtljuden gick ned på Olivia vid ett tillfälle, men barnmorskorna var hela tiden lugna och informerade mig hela tiden om vad de skulle göra och att det inte var någon fara.
Barnmorskorna var verkligen helt suveräna och det märktes att de läst igenom min förlossningsberättelse noga innan.
När Olivia kom ut skrek hon på en gång, vilket var skönt. Dock blev det komplikationer med mig, då moderkakan inte kom ut som den skulle.
”Vad var det jag sa” var det första jag sa till Andy.
Sen började scenariot att spelas upp i min hjärna. Att jag skulle in på operation, förblöda och inte få uppleva hur det var att vara mamma.
Tårarna brände bakom ögonen medan de drog och slet i navelsträngen. Satte akupunktur i tårna och kateter i urinröret. Sen började en enorm massage av en ordentligt öm mage.
Efter en stund kom moderkakan ut och barnmorskan sa att den såg ut att vara hel…
Efter 14-15 veckors blödande efter förlossningen insåg vi att det måste vara något kvar i magen som gjorde att jag blödde. Jag hade naturligtvis inlett ett intensivt googlande om det var farligt att en del var kvar i livmodern. Google visade mig död.
Därför grinade jag hela vägen mot Kvinnokliniken och när de sövde ner mig. Jag hade sagt adjö till Olivia och att jag älskade Andy.
Jag berättade för läkaren om mina våndor och hon sa att det inte alls var någon fara.
Men kunde man lita på det? Det kunde man tydligen så här i efterhand… Men jobbigt var det.
Att vara gravid och föda barn med katastroftankar var ingen lek, men jag är jätteglad att jag berättade och propsade på att ha med det i förlossningsberättelsen. Barnmorskorna tog det på allvar och hjälpte mig suveränt genom allt.