Petter började gno sig i ögonen strax efter 18 (det måste väl ändå vara det sötaste som finns en liten unge kan göra) så jag gjorde välling och gick upp med honom.
Väl i spjälsängen följde kast med liten Petter. Han satte sig upp, drog ned skyddet, kikade på sin mamma. Jag lade ner honom och han vände sig på mage, jag lade ner honom och han vände sig. Så höll vi på i 40 minuter.
Sen vann lille Petter. Vi gick ned en trapp och sen följde en busig timme. Jäklar vad han höll låda. Han har hasat fram och tillbaka och busat som om klockan varit 6 på morgonen.
Petter bestämde således att han skulle vara vaken. Inte sova. Mamman löd.
När jag skulle byta bajsblöja bestämde sig Petter för att slänga sig på mage och visa upp sin bajsstjärt i all sin prakt. Detta bestämde han sig för att göra x antal gånger. Varje gång lika mycket skrattande.
När vi matar Petter bestämmer han sig alltför ofta att ta tag i matskeden (gärna när det är fullt med mat på) och slänga ner den på golvet. Han bestämmer sig senare för att tallrik med mat ska ligga bredvid.
När Olivia vaknade förut och var sur bestämde hon sig för att äta godis innan maten, trots att vi sa att hon inte fick.
När jag sa nej till Olivia att hon inte fick ha en sak i munnen, blev hon arg asarg och slängde in den i väggen, så den gick sönder. Hon bestämde således att det var mitt fel.
Ett nej från en förälder är inte ett nej tycker ett barn. Det är ibland ett fortsätt, ibland ett ja och ibland javisst.
Man bankar sig blå i huvudet, kammar sig själv mothårs, rycker sig själv i öronen och lägger ofta benen på ryggen redo att springa som förälder. Ens barn har en virad runt lillfingret oavsett om man säger att det inte är så. Barnen vet.. Föräldrar vet.
Föräldrar är trötta. Svaga. Medgörliga ibland. Ibland hårda. Tuffa. Motståndskraft.
Men lik förbenat bestämmer de små liven.
Det enda som vi föräldrar bestämmer… det är när vi skulle göra dem..
Sen är det fan kört ;).
