Efter min läsarkrönika hos Magdalena Graaf (<–länk) fick jag flera kommentarer vilket värmer något så grymt. Kommentarer både här på bloggen och på Magdalenas. Men av någon anledning så kan jag inte svara på kommentarerna på Magdalenas blogg, så jag gör det här.
Linda – Att lida av tvångstankar måste vara jättejobbigt. Jag har emellanåt lite lättare tvångstankar, men klarar mig utan dem rätt så ofta. Jag förstår att du måste lida rätt mycket av detta och att det tar enorm tid och kraft för dig. Tack för att du delade med dig och hoppas du kommer må bättre snart.
Jenny – Det är så jäkla rätt det du säger. Man får inte slå bort katastroftankar helt, för då blir de värre. Man får tänka dem, meen säga dem högt istället. Berätta för någon, med ens då blir de overkliga och kan inte äta upp ens hjärna och inre lika kraftigt. Att bli av med katastroftankar tar många många år och jag tror aldrig jag kommer bli fri från mina. Dock är det bättre nu, betydligt bättre och jag är glad att du också har det.
Jeanette – Visst är det en kamp varje dag att försöka få ens egen hjärna att tänka rätt. Det är märkligt att man inte har större kraft över ens egen kropp än vad man har idag. Hjärnan lever sitt eget liv.
Johanna – ”Varsågod”. Jag är glad att du läste min krönika och fann ett ord på det du lider av. Det hjälper faktiskt mer än vad man tror. Att bara finna en benämning. Att det finns en sjukdom som heter det man lider av. Då vet man att man inte är galen. Då kan man gå vidare. Finna hjälp.
PML – Jag tar ingen medicin. Har aldrig gjort. Jag sökte inte hjälp när jag var som värst. För 4 år sedan när mitt tillstånd var som vidrigast var tankarna 4-500 gånger om dagen. Då hade jag säkert blivit medicinerad om jag velat. Men jag sökte inte hjälp då. Jag led själv. Ensam. Med min sambo. Idag är jag såå mycket bättre, men såklart inte helt frisk. Tror aldrig jag kommer bli fri från tankarna helt.
Jag är precis som du.. svarar inte folk i telefon spinner min hjärna igång. Bilolycka? Är telefon dessutom avstängd.. ja då blir det än värre.
Jag tror som du att många lider av samma sak, att de oroar sig och tänker negativt emellanåt. Men gränsen till att lida av katastroftankar finns där emellan. Förr kunde jag oroa mig i onödan, men att lida av katastroftankar är att lida i onödan. Älta och uppleva allt i onödan.
Lina – Tack själv. Tack för att du känner igen dig och mår bättre idag. Allt känns så mycket lättare när vi är fler. Och som du skriver.. när man tänker tillbaka hur man mådde när man mådde som sämst, ja då kan man skämmas hur man betedde sig. Men det ska vi inte göra. Varför stoppade ingen runt omkring en? Varför såg ingen och ropade hjälp?
Det var synd om oss.. men vi ska inte skämmas.
Vi kan hjälpa andra istället.. och förstå.
Tack till er alla och hoppas ni och alla andra som känner igen er kommer må bättre.
Massa kramar!
Svar på frågor – Läsarkrönika hos Magdalena Graaf
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Kollade just in magdalena graafs blogg och hittade krönikan du skrivit. Jag måste bara in och skriva till dig. Jag känner igen mig exakt i vad du skriver och känner. Själv drabbades jag av katastroftankar och panikångest när jag var 13 år och i år fyller jag 21 och jag kämpar fortfarande med det mer eller mindre varje dag. Vissa dagar är det fruktansvärt och andra funkar det bra. Min katastroftanke är att jag skall svimma. Svimma har jag gjort ett antal gånger i mitt liv men ingen gång efter jag fick min första panikattack, ändå går jag och oroar mig varje dag och får panikattacker bara för att jag vet att man kan svimma av olika anledningar. Varför jag tycker det är så extremt ”läskigt” ”farligt” med att svimma, det är att man tappar kontrollen och att det skulle vara ”pinsamt” i stora folksamlingar mm. Jag kan tro att det är en sådan panik jag kommer få den dagen jag tar mitt sista andetag och pendlar de sista sekunderna i liv och död.
Jag har gett upp hoppet med att jag någonsin kommer bli så som jag var innan jag fick min panikångest. Det är först i år jag har förstått att jag måste leva med det och att alla människor har olika jobbigheter. Jag accepterar att jag har det ”hindret” och nu mår jag mycket bättre.
Det är precis som du skriver.. man tappar kontrollen och det skrämmer skiten ur en. Vi båda verkar vara kontrollfreaks och när man inte kan kontrollera situationen det är då man får panikångest.
Jag liksom du har accepterat numera hur jag är och fungerar och får leva med detta resten av mitt liv antar jag. Tråkigt men sant.
Hoppas dock att både du och jag blir kvitt det och att vi kan leva avslappnat
Kram och tack!