Livet runt 40

Andys pappa hörde av sig förut och ville komma och fira jul imorgon och på nyårsaftonsmorgonen åker vi till Andys syster och firar jul. Sjukdomar har ju stoppat oss för att träffas, men nu ser det ut att se ljusare ut ändå. Peppar peppar.
Alltså nu när jag ser tillbaka på de senaste 5 veckorna som gått.. fy fan vad jag lider med mig själv då och Andy såklart. Inte nog med att barnen och vi själva varit sjuka omvartannat, vi har ju även tagit hand om en nära anhörig som blivit djupt deprimerad och utbränd. Det har inte varit lätt att tillgodose alla krav och behov alla gånger.
Och skulle någon yppa något om att man inte hört av sig under dessa veckor, då går jag nog i taket. Man har levt i sin sjukdomsbubbla och depressionsbubbla att lusten och orken att ens göra något annat har inte funnits där.
Inte konstigt att kroppen säger ifrån emellanåt och får feber.
Pust
Barnen är ju som sagt friska sånär på lite rinnig näsa och lite efterhosta, men hostan kan ju sitta i bra länge efteråt på de små.
Dock är depressionen och ångestattackerna fortfarande ett faktum hos vår nära anhörig, så det är fortfarande jobbigt. Jag har själv varit nere i det träsket och vänt och idag kan jag bli arg på att ingen direkt såg hur dåligt jag mådde. Jag orkade knappt gå till jobbet, kom halvvägs och fick ta bussen sista vägen.
Jag blir ledsen när jag tänker på hur ensam jag kände mig. Ensam i mina tankar och funderingar.
Men men..
Skitsamma
Nu står jag här, men det är så lätt att tänka tillbaka när man ser någon må så dåligt.
men men
Nu är det kvällen här i Karlstad och snart ska vi släcka ner och se en skräckfilm.
Fan vad skum man är.. Släcker ner när man ska se en skräckfilm.. så jäkla dum egentligen.