Livet runt 40

Ikväll har jag legat med ångest ( alltså inte en sån där fyllegrej utan the real deal).
Jag har haft ångest och dåligt samvete för att jag blivit arg på trotsiga TROTSIGA Olivia. När man är sjuk själv och med dålig sömn triggas många onödiga punkter.
Så jag har gråtit och våndats över känslan att vara dålig mamma och att jag inte har mer tålamod ibland.
Det är vi föräldrar jäkligt dåliga på att erkänna för andra faktiskt. Att vi blev lite för arga, att vi satte ned ungen lite för hårt i soffan och liknande.
Tror vi att våra kompisar eller syskon ringer soc bara man yppar en sån mening?
Nej, istället ska vi skryta om vilka änglar, prinsar och prinsessor vi har hemma som gärna hjälper till med julstök och fredagsmyset.
Inget om att de river sönder räkningarna i småbitar samtidigt som de stoppar modellera i munnen och har ett finger i kontakten. Eller ritar på nya soffan, skriker avgrundsvrål rätt i örat utan anledning samtidigt som de springer fram och börjar juckla med tvn fram och tillbaka.
Det är ingen som erkänner.
Att ens barn är billiga. Traderabilliga.
Men det kanske bara är mitt barn som beter sig så. Som inte är så där gullegofredagsmysig jämt.
Synd för mig isf.
Synd för oss
Men om man började bli lite mer ärlig mot varandra och erkände att man bara är människa och blev onödigt arg när ungen tog din telefon och slängde den hårt i bordet. Eller slog dig i ögat med en duplo.
Då kanske vi kunde sluta ha så där dåligt samvete.
För att vi bara är just människor.