Livet runt 40

Herregud här har 2 årstrotsen kommit för att stanna. Olivia visar sig ha ett himla temperament. Saker flyger hej vilt, det skriks och slåss. Hon nyper oss, slår oss och Petter och gör miner. Hon skriker rätt ut när saker inte går som hon vill omedelbart, inget tålamod alls. Och allt har till denna ålder att göra sägs det. Dessutom har det satt sig på hörseln oxå. Helt plötsligt hör hon inte ordet nej eller du får inte längre. Ordet glass hörs dock väldigt bra. Ordet nej förstås inte, men används ofta. Hon säger nej till mycket. Nej dagis, nej bok, nej sova, nej äta. Fast hon vill göra alla dessa saker såklart.
Men mitt i allt detta kaos av känslor och virrvarr och man ska förstå och säga nej och vara lugn och förklara, så orkar man ju inte det. Jag blir arg och träter även fast det kanske inte hjälper alla gånger. Men vem orkar och klarar av att vara pedagogisk och lugn? Vem i hela friden har psyke till detta? Vem klarar av att säga nej lugnt alla gånger när en unge står och slår en eller nyper en samtidigt? Eller gör illa bebisen? Hmm.. ja inte gör då jag det iallafall.
Ja just det, så ska man tänka på att välja sina duster.. Att man inte ska brusa upp, man ska förklara och vara lugn och saklig. Så hon blir lugn. Självklart, men ibland går det bara inte.
När ungen står och slår en leksakskastrull i tvn, ja då blir man arg. Visst lite materialistiskt tänk, men allvarligt talat. I det läget som var här förut under kvällen ja då blev vi arga.
Denna period har jag förstått kan sitta i ganska länge oxå. My god. Stackars oss. Och såklart henne. Det måste vara skitjobbigt i hennes lilla kropp.
Vad jag minns var jag aldrig sån här när jag var i hennes ålder ;).