Livet runt 40

Jag har alltid varit mer eller mindre blödig och haft nära till tårar. När jag har bråkat med någon kan jag börja gråta, vilket är skitirriterande, just för att jag är känslig. Jag har gråtit till allt möjligt i mina dagar och jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli mer blödig än vad jag redan är.
Däremot grät jag inte när jag födde barn. Inte överhuvudtaget. Jag var inte ens nära. All smärta var borta och jag pustade mest ut och var glad att ungen var ute och att jag slapp vara gravid mer.
Sedan jag fick barn har jag blivit ännu mer känslig. Jag kan ta mig sjutton böla till det mesta. Jag har gråtit till att Sverige tagit guld eller ja det räcker med någon form av medaljvalör så brister det i någon sport. Jag kan börja gråta ifall andra länder tar medalj om den som vinner blir glad och gråter. Jag kan börja vifta med händerna framför ögonen om jag hör en låt som berör. Jag gråter till att folk hyller kronprinsessans födelsedag. Mina ögon tåras till reklamfilmer, till att flk säger fina saker om mina barn, att se Olivias första teckning på dagis, att se hennes lilla krok på dagis sm naturligtvis har en glass som bild. Mina ögon tåras till att se Petter le, att höra hans skratt, att se att Olivia får en ny tand, att glädja hennes lilla hjärta med att hon får chips eller att hon är stolt och visar t.ex. mormor alla hennes saker.
Mina ögon blir tårfyllda när jag ser att folk tittar in i vagnen och ler med hela ansiktet när de ser ina barn.
Jag kan börja gråta när jag kommer i mina skinnyjeans, att se någon skrapa fram pengar på triss som inte har det fett ställt, att se små djurbebisar m.m.m.m.
Jag kan hålla på i evigheter och berätta, men till slut skulle jag nog bli idiotförklarad.
Men nog sjutton har jag blivit mer gråtmild (som jag inte trodde gick) sedan jag fick barn. Och nu två dessutom. Stackars barn när första teateruppsättningen ska visas, jag kommer sitta och böla likt Lille Skutt där i lokalen. Just you wait. Morsan kommer komma osminkad för att inte visas upp likt en tvättbjörn.
Visst sjutton har man blivit mer blödig och det är jobbigt, men mitt i allt bölande skrattar man lika mkt och ibland samtidigt just för att man gråter över allting.