Livet runt 40

När väl ballongen var ute igår stacks det hål på hinnor. Vattnet kom inte direkt utan jag var uppe och gick och gick och gick i korridorerna. Fram och tillbaka. Allt för att det skulle gå fortare.
Värkarna hade börjat tilltagit, men var ff fullt hanterbara, men till slut bad jag om smärtstillande tabletter.
Fick två citodon. Hjälpte föga.
Jag andades ff genom varje värk och kunde hantera dem. Till slut gick vattnet och då tilltog även värkarna.
Jag gick in och satte mig i en varm (skållhet) dusch. Värmen skulle underlätta i värkarbetet, men efter ca 40 min i varm (skållhet) dusch sa jag till Andy att jag fixar inte detta längre. Jag måste veta hur öppen jag är och ifall de kan sätta EDA. Värkarna hade då blivit REJÄLA och gjorde jäkligt ont.
Sagt och gjort vid skiftbytet på barnmorskorna halv tio kändes det att jag var 4 cm öppen.
Jag blev väldigt besviken och frustrerad över detta. Bad att de skulle ringa narkosläkaren pronto.
Dropp kopplades på mig och jag testade återigen lustgas i väldigt låg dos ( hjälpte väl lite bättre denna gång). Genom varje värk räknade jag ned minutrarna till narkosläkaren skulle komma. Genom varje värk tänkte jag och bara fokuserade på Olivia. Hon hjälpte mig genom allt och gjorde mig stark. Och så att jag kunde klämma sönder andys hand förstås.
20 min skulle det ta tills narkosläkaren skulle komma. Det var långa smärtsamma minutrar.
När han sedan kom, äntligen, ändrades snabbt mina värkar. Helt plötsligt blev de enormt mkt mer kraftiga och trycket nedåt gick inte att stå emot = krystvärkarna hade börjat.
Andy såg det, jag kände det, men jag sa inget. Jag ville så gärna ha smärtstillande så jag skulle kunna dö för att hinna få en liten dos. Dessutom ville jag ha en macka.
Men inte blev det ngn EDA till mig inte. Bm kände och jag var helt plötsligt öppen 8 cm och hade en unge som tryckte på med en jäkla fart.
Jag bad istället om spinalbedövning ( bäckenbotten) som ska lindra krystvärkarna.
När de väl skulle sätta dit det på båda sidor kom krystvärkarna så tätt att det inte hann hjälpa.
Bm fick fullt sjå med att hinna lägga fram allt på min säng, ta på sig handskar och sprita sig innan huvudet nästan var ute.
Denna unge hade bestämt sig för att ut det skulle han och det var fort.
23.32 såg han dagens ljus och gnydde innan han kommit ut ur mig till och med.
Jag sprack ingenting. Moderkakan kom ut efter ca 30-40 min och helt plötsligt var vi tvåbarnsföräldrar.

Så allt gick skitfort från 4 cm till fullt öppen. Ca 40 min.
Nu är han här, vår lilla älskade Petter. 3170 gram och 49 cm lång. Precis perfekt och lagom.
Han är så lik Olivia. Och snart ska hon få träffa sin lillebror. Vi har checkat in på patienthotellet och snart kommer hon hit vår gullunge.
Det viktigaste för mig är att ingen av mig och Andy håller i lilla Petter när Olivia kommer hit. Våra famnar ska vara öppna för henne och vi ska titta på hennes lillebror tillsammans.
Jag är så tacksam för underbara barnmorskan Charlotta och för min underbara Andy.
Och framför allt … Att smärtan är borta och allt gått så himla bra.
Ja just det… Får ju inte glömma att jag är tacksam över att jag själv fixade allt och tog mig genom smärtan.
Fy fan vad jag är bra :).