Livet runt 40

Jag har under en längre tid mått bra. Allt har rullat på precis som det ska både hemma och på jobbet.

Någonstans i bakhuvudet har jag haft ett hum om att det kan falla.

Så när jag gick på julledigt började fallet.

Dagen innan julafton hade jag ont i magen och började må illa av nervositet.

Vi åkte till min pappa och syster i Laxå och bara tanken av att vara i Laxå där mamma ligger begravd fick mig att få yrsel.

Jag kände ett påtvingat krav att åka till graven. Att tända ljus och visa att vi tänker på henne.

Allt tog stopp.

Jag satte mig i pappas soffa och tog mig inte därifrån.

Kunde inte åka till Skogskyrkogården. Det gick inte

Hela min kropp stretade emot.

Dagen efter åkte vi till Andys familj i Karlskoga. Utan att besöka graven.

Det dåliga samvetet gnagde i mig hela julafton och jag satt med tårar bakom ögonen hela julafton .

När vi kom hem på kvällen brast det i omgångar för mig och hela juldagen var i samma anda.

Sedan dess har det gått utför.

Sömnen har varit obefintlig och skammen över att inte kunna besöka mammas grav har varit enorm.

Sorgen har kunnat brytas av att jag inte längre är ledig utan går och jobbar igen men inte ens det har hjälpt.

Förra julen var inte i närheten lika jobbig som denna. Jag tänker ju att det ska bli lättare med tiden, att jularna som följer ska bli lättare och att man accepterar ett liv utan mamma.

Men så blir det tvärtom…

Saknaden är större.

Är det för att det händer så mycket runt om. Saker man velat berätta för mamma? Saker man velat bolla med henne, få förståelse och hjälp?

Jag tycker att alla runtom hanterar det bättre (?) än mig. Att de lyckas gå vidare och känna mamma runtom ändå.

Jag kommer liksom inte dit.

Istället vid högtider faller jag.

Utan att kunna ta mig upp.

När vi städade ur skåp häromdagen hittade jag tre scarfs efter mamma. Samtliga hade fortfarande mammas doft kvar.

Jag tryckte in dem i ansiktet och drog in djupa andetag samtidigt som tårarna föll utan att jag kände det.

Kanske inte det mest optimala när man befinner sig i sorg, men ändå fick det mig att känna mig nära mamma. Att hon var här.

Men ändå inte

Men fortfarande har jag dåligt samvete över att inte ha besök mt graven. Men det gick inte

Det har bara blivit tuffare och tuffare att gå dit.

Och visst folk kan säga att hon förstår. Att hon vet att vi tänker på henne ändå.

Det tar ändå inte bort mitt dåliga samvete över att vilja göra fint på graven.

Men vad gör man när panikångest tar över varje led, varje artär, varje muskel och kämpar med näbbar och klor att inte gå dit? Man har inget val. Så istället sitter jag här i efterhand och känner mig sämre än innan.

Dessutom har sorgen börjat föda mer katastroftankar.

Jag tänker mer på döden  Att vem som helst kan dö närsomhelst  Få cancer  En olycka.

Spiralen snurrar.

Jag försöker upprätthålla mig så normal osm möjligt men det är stundtals omöjligt.

Jag känner mig svag.

Leendelös

Orkeslös

Jag saknar henne varje dag  Även om jag tänker på de stunder vi inte höll sams eller om jag tyckte hon var orimligt orimlig.

Jag saknar att jag inte kan visa vad fint vårt kök blivit.

Jag saknar att inte vara älskad villkorslöst

Jag saknar över att inte kunna få prata av mig om saker jag inte kunde yppa för någon annan.

Jag saknar att säga saker till henne bara för att chocka och sen brista ut i gapskratt

Jag saknar att lägga mig i soffan och kolla på hem till gården.

Att få äckliga grönsaksjuicer som skulle vara så nyttiga.

Att få sms varje dag.

Att få 30 sekunders kramar.

Att prata om mina katastroftankar

Prata om Andy och barnuppfostran.

Jag vill oxå komma vidare och känna mamma i allt jag gör  Vara trygg i att mamma är runt om oss även om hon inte syns.

Men just nu känner jag mig ensam.

Trots att jag är omgiven av personer som älskar mig, som har samma sorg som jag, folk som vill mig väl och förstår mig

Så känner jag mig ensam.

Ensam tillsammans.

Snart är jul och nyår över och jag kan bara hoppas att allt kommer lätta.

Kännas bättre och bättre

Tid.

Fe mig själv tid.

1,5 år är tydligen inte tillräckligt

Inte just nu