Livet runt 40

När vi precis flyttat in i huset pratade Olivia ofta om ett spöke som fanns i extrarummet i huset. En pojke. Stundtals var det rätt obehagligt.
Jag minns särskilt en gång när hon och jag låg nedbäddade inne i sängen, hon längst in till väggen och jag närmast dörren.
Plötsligt spänner hon upp ögonen och säger SPÖKE! Ja ni fattar bakom min rygg.
Jag blev iskall. Försökte lugna Olivia och vågade knappt vända mig om för vad jag skulle komma att se.
Jag letade efter min telefon för att lysa runt i rummet (kan ju meddela att jag var rätt skakig. Jag har varit med om mycket spökgrejer i mitt liv och jag blir alltid lika spak). Fann ingenting iallafall.
Nu var det länge sedan Olivia pratade om spökpojken och vi har liksom släppt det.
Inatt sov jag med Olivia här nere och visst det var inte mycket sömn p.g.a. sparkar i ryggen och ont i örat, men när jag precis somnat vaknade jag av fotsteg utanför dörren.
Med ens var jag klarvaken.
Två tre steg och något som tappades typ en leksak. Två tre steg med små fötter som lät som de hade skor på sig.
Jag kunde inte somna om. Vågade knappt titta mot dörren ifall jag skulle se fötter som stod utanför dörren (men ni vet hur det är.. man tittar ändå).
Såg ingenting och efter en lång tids surfande på mobilen slappnade jag av och somnade om.
Imorse berättade jag för Andy. ”Ja, men det där har jag hört flera gånger. Jag har tänkt att det var Torsten (vår katt).”
”Nej, du sa jag.. Torsten har inga skor på sig. Han hör man inte när han går på sina mjuka håriga tassar.”
Med ens blev vi rätt tysta båda två.
Vad sjutton är det vi hört?