Livet runt 40

Till middag igår gjorde jag spindlar, ja ni vet spaghetti man sticker in i korvstumpar och kokar – Spindlar. Petter åt. Han åt och vi bara gapade och stoppade in.. lassade in. Han åt. För första gången på 5 dagar. Vill även ha nybakade kärleksmums lite senare. Lyckan visste inga gränser.
Han var superglad och nöjd och somnade i normal tid och vi kände…. att nu.. nu vänder det.
På kvällen började Olivia bli grinig och ledsen. Hon grät och sa att hon hade ont i örat. Jag kikade in i örat och såg att det rann vax. Gjorde rent med skrik. Hjälpte inget.
Tänkte att det går nog över. ICKE.
Hon ömsom skrek ömsom grät. Tog tempen, visade inget mer än normal temp. Gav ipren och bäddade ner henne i sängen. Somnade på 20 sekunder.
Lugnet sänkte sig.
I cirka 1 timme. Sen vaknar hon med VÄRLDENS skrik inne i sovrummet. Gallskriker och håller sig för örat.
Ringer 1177, 11 före i kö.
Inget hjälper.
Klär på henne och mig och kastar in oss i bilen.
Tårar. Frustration. På både mig och Olivia.
Hon skrek hela vägen in till akuten.
Och inne i vänthallen.
Smärtan hon kände ville jag ta ifrån henne och slänga ut. Slita loss från örat. Hon vred sig och kastade sig runt och överallt. Tiden stod still. Tårar brände bakom mina ögonlock.
Kom till slut in och fick ett rum. En jättegullig tjej till doktor kom in och busade med Olivia. Olivia fick lyssna på sitt eget hjärta och titta ned i doktorns mun med en egen spatel.
Det konstaterades att hon var lite röd i ena örat, men då hon inte hade feber skickades vi hem. Det kunde vara början till öroninflammation.
Väl hemma igen började hon säga att hon hade ont i ögat och ont i huvudet. Tankarna hopade sig i mitt huvud. Fan.. hade jag sagt fel på akuten. Tänk om det är hjärnhinneinflammation eller annat. Fan ta dig Google.
Gav alvedonsupp och hjärtat somnade.
Resten av natten har hon kastat sig runt och tryckt sig nära mig, pratat i sömnen och hört saker inte jag vet var hon hört.
Imorse när hon vaknade tempade vi henne på 38,7.
Då brast det för mig. Tårarna bara sprutade ut och jag var tvungen att gå och sätta mig på toa för att inte visa för Olivia att jag var ledsen.
Ledsen för att hon är sjuk igen, ledsen för att jag är trött, ledsen för att det är 3:e gången hon är sjuk på 2 månader, ledsen för att vara orolig.
Allt kom ikapp.
Fick tid snabbt på jourmottagningen i stan och det krävdes 5 sekunders titt i ena örat för att se att trumhinnan spruckit i ena örat. Den andra var intakt, men inbuktad.
Så nu är det pencillinkur nr 2 för Olivia i dagarna 7.
Vi gav så fort vi kom hem och bäddade ner henne i sängen. Efter 3 minuter skrek hon.
Jag sprang in i rummet och ser att hon är täckt i spyor.
Sliter upp bipacksedeln och ser … mycket riktigt. Vanlig biverkning: Kräkningar.
Fan. Kunde hon inte ha fått någon annan biverkning istället om det var tvunget att ha någon?
Så här sitter vi i skiten igen kan man väl säga.
Det enda som är bra i eländet är väl att det är samma bakterie O har haft i halsen som nu letat sig upp i öronen. Det är iallafall ingen ny bakterie.
Alltid något.