Livet runt 40

Petter har sedan en vecka tillbaka sovit oroligt och skrikit och gnällt sig genom natten.
Det går knappt att söva om honom, för att han är så ofantligt trött. Han är för trött för att låta sig sövas om. För trött för att sova.
Dagisstart stör nattsömnen.
Det är konstigt att vi är så olika vuxna och barn. När vuxna får mycket intryck sover vi som stockar. Vi sover som ett barn. Utslagna.
När barn får intryck bearbetar de allt om natten och kan inte riktigt hantera allt de sett och upplevt.
Tänk om man kunde lindra detta nattliga beteenden vad mycket enklare det skulle bli för oss alla.
Det dryga är att det kan sitta i under en lång period och de som tar mest stryk är vi föräldrar.
De senaste nätterna vaknar han klockan tre och gnyr, sparkar och skriker.
Vi tar honom varannan natt.
Igår lyfte jag upp honom på en gång han började. Bar ned honom till extrarummet och lade honom nära nära och buffade och sjöng imse vimse spindel.
Ville få honom att känna sig trygg.
Hjälpte föga, men skönt att ändå ligga ned och mysigt att ha honom bredvid.
Inatt är det min tur att få sova.
Dock hoppas jag att Andy oxå får det då vi har pulkaplaner hela dagen imorgon.
Det som gör det hela hanterbart är iallafall att man vet att det är en fas som går över.
När han sov dåligt sist visste vi ju inte när det skulle sluta eller om det skulle sluta.
Iochförsig vet vi väl inte det nu heller. Den slutar kanske precis när vi ska börja skola in på det nya dagiset.
Haha