Att jag kom i tid till Petters mprvaccin är ett under med så mycket strul det var innan.
Fem minuter innan avsatt tid satt jag iallafall i soffan och barnen lekte på golvet.
De klämde och kände och mätte och vägde. 12.3 kg klockade vi in honom på och 82 cm tror vi. Kunde kanske ha dragit ut en cm till, men men.
Sprutan gjorde ont, men doktorn var bra och blåste bubblor direkt efter så han avledde det onda.
När vi sedan hade bråttom till bilen för att hämta upp Andy som skulle till tandläkaren satte det hus i helvete.
Olivia vägrade. Hon skulle leka. Jag sa nej. Vi hade bråttom.
Då exploderade det i Olivias mun och hjärna. Hon skrek. Nej hon skrek inte. Hon SKREK!! Så himla arg.
Högt högt ljud.
Lealös i armarna. Benlösa ben.
Folk stirrade. Olivia skrek aj mamma. Som om jag gjorde henne illa. När det var hon som skrek så mina öron blödde.
Skrek ännu mer.
100 decibel. Petter började skrika för att Olivia skrek.
Alla stannade upp. Allt stannade upp.
Vi var i centrum.
Jag röt ifrån.
Folk stirrade. Förmanade.
Nej jag slår inte barn. Nej det går inte att få tyst på ungen.
Aje mamma.
Jag drog iväg med henne över golvet.
Ute blev det lugnt.
Fy fan vilken pärs.
Och som folk glor!
Hon har 3 årstrots big time.
Hon får psykbryt.
Så är det bara.
Men usch. Svettig åkte jag därifrån.
Pust
