Idag kom de äntligen – glädjehoppen från Petter när jag hämtade honom på dagis.
Halv 4 stegade jag in med mina bestämda helgsteg och ropade ”Petter!” och fram kom en jätteglad Petter. Han hoppade fram till mig och kastade sig i min famn.
Finns det något mer underbart än lyckan i ens barns ögon när de får se en?
Tror inte det. De där plirande ögonen som tittar på en med så mycket kärlek och de där små tjocka fingrarna som kramar runt ens hals så där barnhårt. Mmmm… Finns ingen karl i världen som kan mäta sig med det. Inte ens Ryan Gosling och Dave Grohl.
Hem stack vi fort som attan och hängde med vår sjukling. Halsen är fortfarande rejält tjock och igensvullen (jag vågade kika ner i halsen idag och den ser inge rolig ut alls), men det tar väl ett par dagar innan medicinen kickar in ordentligt antar jag.
Hon äter dåligt, vilket är fullt förståeligt, men som förälder är man ju alltid orolig så fort de inte äter ordentligt.
Men man får ju tänka på hur man är själv när man har halsfluss. Inte sjutton orkar man äta något. Allt smakar otäckt och det är svårt att svälja.
Jag är bara helt förstummad över att hon orkar busa och leka emellanåt rätt ordentligt med detta i kroppen. När jag hade halsfluss för några år sedan, var jag så himla dålig att jag trodde jag var döende. Helt hemskt var det. Fruktansvärt!
Och här dansar Olivia omkring och hittar på hyss och pratar bajs som om hon bara hade en liten förkylning.
Barn är verkligen mer tuffa än vuxna.
Medicinen går betydligt lättare att ta oxå förresten. Kan bero på att jag skakade medicinen mer noga denna gång och vips smakade den inte lika äckligt.
hehe (utläses lite nervöst skrattande och förläget)
Trevlig fredag!
Glädjehopp och sjukdomsförlopp
Kommentarer
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.