Imorgon är det dags för att vara med på sista inskolningsdagen. Imorgon ska jag vara med på Röris klockan 9-10, lämna av barnen och sen gå hem. Vi bestämde det idag, för samtliga föräldrar. Känns bra ändå istället för att bryta helt imorgon och åka iväg till jobbet som det vore det mest naturliga att göra i världen.
Nu ska jag gå hem och städa, inte ringa för att kolla hur det går. Jag tänker invänta att de ringer eller om de ringer. Annars går jag dit till halv 2 för hämtning.
Just nu känner jag mest för att kräkas lite för nervositet. Vet inte om jag är redo att släppa taget. Släppa taget om båda barnen. Från onsdag är de dagisbarn full time.
Vet inte hur jag ska lägga upp onsdagens fix innan avlämning på dagis. När jag ska gå upp för att göra mig iordning själv först.
Det går ju liksom inte att planera när man har barn, för de är ju som tysta ninjor, som känner av läget och planerar hyss i det dolda. Så om jag bestämmer mig för att gå upp 5,30 bestämmer nog Petter att få tokspel kl.5.
Inskolningen har gått bra. Petter sover i vagn i ca 1 timme och 15 min och vaknar upp glad och redo för nya bus och lekar. Dock tycker jag dagis har varit rätt snåla med mellanmål på förmiddagarna och det ger dipp på Petter, vilket jag verkligen förstår.
Idag klämde han fingrarna i leksaksspisens dörr (totalt självförvållat) och jag fick lite framtidaångest över att jag inte kommer vara med och trösta 5 dagar i veckan.
Olivia har ju heller inte varit på dagis mer än sina 15 timmar. Vi har haft det förspänt genom att bara haft henne 3 dagar i veckan på dagis sedan hon började. Så även detta med att börja 5 dagar och heldagar blir ju nytt för henne och ger mamma martyr vatten på sin kvarn.
Att ha barnen heltid (mer egentligen) på dagis ”bara” för att vi ska jobba, känns lite halvjobbigt. Timmarna när man kommer hem från jobbet kommer vara dyrbara och för att inte tala om helgerna.
Men ändå gillar jag dagis och tycker det är helt kanon att det finns. De lär sig otroligt mycket och har så himla roligt.
Men likt förbenat kommer det dåliga samvetet och knackar en på axeln.
För att de ska vara där så länge, för att de inte har varit där så länge innan någongång. För att vi måste jobba heltid.
Dumma dumma jobb.
Kanske ändå ska börja fundera på att gå ned i tid.
Och om jag sitter här med min ångest idag… hur ska jag då känna imorgon kväll vid den här tiden.
Och efter avlämning på onsdag.
My god. Give me xanax och det är hårt.
I jämställdhetens namn måste jag ju tillägga att min karl också gått ner i tid;)
Jag har gått ner i tid, och de där extra timmarna man får tillsammans är verkligen värda varenda krona det kostar i förlorad arbetsinkomst.
Ja tanken har slagit oss. Det lutar åt att Andy går ner i tid då jag har lägre heltidsmått (å tjänar mer hehe).. men lätt värt att gå ner i tid för att umgås med dem
Det är ju i det är läget det gäller att man har ett jobb som känns vettigt. Jag kunde inte för fem öre tycka att det jobb jag hade när jag skolade in min äldsta var tillräckligt försvarbart. Visst var lönen viktig men jag klarade inte att lämna henne på dagis och gå till mitt meningslösa jobb när hon var ledsen. Nu tog det nästan ett halvår för vår inskolning så varken hon eller jag var ju redo.
Jag sa upp mig och började plugga på deltid istället, kortare dagar för henne och vettigare sysselsättning för mig. 🙂 Hade det varit idag hade vi avvaktat med dagis tills vi var redo.
Vilket jidder, ville bara säga att jag förstår din ångest.
Kramkram