I alla år innan jag fick barn har jag fått alltid få höra frasen ”Du längtar väl efter barn, du som är så barnkär”.
Men grejen är att jag aldrig har längtat efter barn direkt. Jag har aldrig hört den tickande klockan inombords, jag har aldrig känt den otroliga längtan efter att ha en egen.
Inte förrän jag träffade Andy och vi började prata om det. Då ville jag bli tjock och känna bebissparkar.
Men innan, inte en gång.
Mina vänner skaffade barn mellan 20-30, även syskon, men ingen längtan inom mig.
Jag kände mig nästan som jag var konstig, som om det var något vi tjejer ska ha velat haft sedan vi var barn själva och lekte med dockor.
Ibland ljög jag och sa att ja visst längtar jag efter att gå med en liten miniJoi och ha en kille med en babybjörn på magen och så en liten knodd däri.
Jag har alltid känt att barn kommer när det kommer.
Åren och förhållanden gick. Jag började närma mig 30 år och var singel.
Det fick mig dock att få lite regn i magen (jag tänker motsatsen till is i magen). Man ville ju inte bli för gammal innan man träffade någon om man nu ville skaffa barn.
Även om jag varit barnkär, ja tyckt om barn alltså, så har jag aldrig tyckt det varit skitkul att leka med barn (förutom med mina egna och pyssla, modellera och dansa är ju roligt). Jag har ofta varit barnvakt åt släktingars barn och det är ju mysigt och så, men det har inte gett mig någon längtan efter egna.
Men skulle man vara ärlig och säga dessa ord högt bemöts man med konstiga miner och höjda ögonbryn. Som om det är det mest normala i världen och något man SKA vilja ha när man är tjej och har mens.
Men när jag träffade Andy och vi började prata barn ville jag bli gravid. För första gången i mitt liv.
Och nu när jag har barn själv är de naturligtvis det bästa som finns i hela världen. De mest underbara och goa ungar som finns.
Jag längtar efter dem konstant och jämt och vill knappt släppa iväg dem ur sikte en sekund. De gör mig hel och fullständig. De är mitt allt.
Men att inte känna längtan är fullt normalt och helt okej att känna.
Inget konstigt med det.
Att inte längta efter barn
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
word! mamma har vart dagmamma så jag skulle Aldrig ha barn. sen träffa ja min karl som hade två barn å med han kändes det naturligt. Nu är det både tonåringar å blöjbarn ;). Ångrar absolut INTE våra barn men hade det inte blivit några barn hade jag också haft ett meningsfullt liv :). kram på dej!
Precis! Visst är det så. Konstigt att folk måste tycka till om så pass känsliga saker. Det är privat och gränsen är överträdd. Kram!!
Kikar in för första gången, hej 🙂 Längtade inte heller efter barn förrän jag passerade 30, då tickade nån klocka igång i mig 🙂
Jag har alltid tyckt att barn verkar rätt jobbiga ärligt talat och kan inte påstå att jag kände någon direkt längtan efter att få mina egna. Sen blev jag gravid i alla fall och det är klart att barn (ens egna) är grymma, men många andras tycker jag faktiskt fortfarande är rätt jobbiga. Det är ju tur att det finns betydligt mer barnkära personer än mig, men inte tusan behöver man längta efter barn för det?
Nej jag håller med dig till fullo!!
Ja, tänk jag som är 33, singel och barnlös… Gissa om man får höra både det ena och det andra. Många hemma i ”byn” som är helt förskräckta över att man inte är inne på andra eller tredje barnet vid det här laget och som gärna påpekar att snart är man för gammal, snart har tåget gått. Sjukt att andra människor är mer stressade över detta än jag själv! 😀
Ja visst är det så och tänk om man skulle säga att man inte ville ha barn alls! Oh madre mia!! Ve och fasa. Tänk om folk bara kunde oroa sig för sig själva… vad mkt lättare det skulle bli.
Jag började längta efter att bli mamma redan när jag var 12-13 år. Jag träffade min blivande make redan när jag var 14 och första barnet föddes när jag var 23, nästa när jag var 24. Jag ville ha två barn tätt, helst samma sort och det fick jag också. Sen skilde vi oss och efter 10-12 år träffade jag en ny man. NU kom frågorna… Ska ni inte ha ett kärleksbarn? Men jag var färdig, ville helst sterilisera mej. DET kunde folk varken förstå eller acceptera, ett kärleksbarn ska man ha. Punkt.
Det blev mannen som la sej under kniven och efter 6 år tillsammans har väl folk äntligen fattat att det inte blir fler barn i huset. Vi blev familjehem istället och har nu en liten 6-åring boende hos oss lite då och då, det räcker bra så 🙂
Herregud. Att folk inte bara kan sköta sina egna saker och sluta bry sig om saker, känsliga saker som de inte har med att göra. Å barn är känsligt. Jäkligt känsligt.