Livet runt 40

Hittade min väg in till Mirkas blogg. Ni vet tolvbarnsmamman. Hon hade fått ett brev igår. Från en som heter Lotta E. En helt okänd människa.
En bitter människa, som är avundsjuk och frågvis.
Vad är det som driver en människa att sitta och skriva ett brev till en okänd människa och spy ut sin frustration över sitt eget liv. Ifrågasätta en annan okänd människas val att skaffa många barn. Att skylla på att invandrarna tar hennes jobb.
Att hon får panta flaskor för att kunna köpa hygienprodukter.
Att hon förlorat sin a-kassa och bor hos sin sjuka mamma i en lägenhet på 25 kvm.
Att den svenska avundsjukan kan vara så stor och så omfattande att man tar sig tid att sätta sig ned och klaga och köpa ett frimärke för de pengar man fått för 6 pantade burkar.
Mår hon bättre nu. Nu när hon lämnat över sin skit till någon annan. Känns de där 25 kvm lite större nu. Är bördan lättare?
Blir den tragiska situationen lite mer solskenig nu? Nu när man kastat skit på en som gjort ett eget val och skaffat 12 barn och fortfarande jobba.
Känns den egna tiden man har för sig själv lite lättare och mysigare nu när man fått klaga på att Mirka kommer bli utbränd för att hon inte har någon egentid.
Är man inte sin egen boss i mångt och mycket? Om man förlorar a-kassan, finns aktivitetsstöd genom försäkringskassan, försörjningsstöd, csn osv.
Är det lättare att skylla på andra för sina egna misstag och saker man ångrar att man inte gjorde?
Alltså för helvete.
Jag finner inga ord.
Brevet hittar ni här.