Efter ett sms från en vän började jag fundera på vad man vill läsa om egentligen i bloggar och på Facebook.
Själv är jag av den ”generationen” att jag vill inte läsa om rosa fluff och tyll och hur underbar älsklingen är och hur mycket gofika och myziga mysaftnar man har. Varje dag. Hur ofta man får överraskningspresenter och blommor av bästa mannen i universum och hur otroligt gulliga och rara ens barn är som dessutom sover hela nätterna och aldrig varit i trotsåldern.
Alltså hallå. Finns dessa barn och män överhuvudtaget?
Trotsåldern är vidrigt asjobbig och för att inte åka dit för barnaga, dunkar man sitt eget huvud i väggen så det blöder. Man skriker inombords samtidigt som man ler sammanbitet utåt.
Karln man har hemma är ofta asbillig. Särskilt om man sovit dåligt (typ i 1,5 år and counting). Minspel och sura kommentarer är mer förekommande än fluffiga kärlekskramar. Puss och kel byts ut mot piss och kyl(a).
Sen är väl inte jag mitt solstråleskinande jag varje dag heller. Kan tänka mig att jag är rätt billig och läge för att bytas ut ibland när jag inte gör som han vill eller är lite småsur och pikig.
Att skaffa barn tär på förhållandet och att få till det när barnen sover är svårt. Om man bråkat mycket, ja då kniper jag hellre ihop låren och tänker att vem sjutton behöver preventivmedel. Detta är ju det bästa preventivmedlet EVER.
Gofika är fika där alla sitter och är tysta och bara glor innan sockerchocken infunnit sig och njuter av smaksensationerna som orgasmlöser sig i munnen.
Jag själv tror inte på alla superlativ som folk skriver som statusar på Facebook. Allt kan inte vara så superbt och fluffmyzigt som skrivs. Jag blir istället ifrågasättande och funderar på vad som försiggår bakom de olyckta låsta dörrarna egentligen.
Ofta är det tvärtom. Ofta målas det upp en fasad.
En fasad utan sprickor.
En fasad utan glas som krackelerar.
Att läsa bloggar där allt går i rosa moln och varje dag är en solskenshistoria står mig upp i halsen. Sånt vill jag inte läsa. Sen kan jag förstå att man inte vill tvätta sina smutsiga bukar offentligt, men jag tycker bloggen i sig blir astråkig.
Själv vill jag läsa om vardagsproblematiken, hur man kämpar tillsammans, hur karln är tjatig, hur ofta man får städa efter och tjata på sina barn och hur ofta man bara vill gå lägga sig och sova.
Vad tycker ni själva?
Eh så himla bra blogg du har, och så rätt inlägg idag! Har läst din blogg bara någon vecka och fastnade;) du skriver precis det som jag vill läsa, hur får man vardagen att fungera med små barn! Fan det är tufft ibland…ganska ofta faktiskt! Fluff fluff och rosa moln vill man inte läsa blir bara irriterad på! Och ju för fan din bror är lik dig faktiskt men det är ju du som är stjärnan;)!!! Ha en trevlig helg!!
Haha tack Ilva. Du är ju liksom bäst ❤️
Håller helt och hållet med dig! Tror allt det fluffiga och rosa döljer stora problem och typ gränsen till skillsmässa….
Jag med!!
Jag kan hålla med till viss del. När jag läser bloggar där det bara är rosa fluff och tyll hela tiden så tröttnar jag ganska snabbt och kommer sällan tillbaka till den bloggen. Jag tror dock att många som bloggar fokuserar på att bara skriva om det bra som hänt under dagen och sedan förskönar det hela lite för att hålla uppe fasaden de skapat. De flesta av oss vet att man har dåliga dagar där man helst bara vill spy ur sig sin galla över allt och alla, men den sidan visas sällan upp och gör den det så dras även detta till det extrema och man funderar på hur denna människa kan råka ut för all den skit de skriver om. Sen finns det de som lyckats hitta en balansgång mellan dessa saker och det är sådana bloggar jag gillar att läsa. Där det finns glimtar av rosa fluff och nattsvarta dagar invävt med vardagen.
Bloggar som hänger ut andra personer, bloggarens ex eller före detta vänner osv. lämnar jag också omedelbart och läser inte igen. Samma gäller bloggare som utnyttjar sina barn för att få fler läsare, har träffat på en hel del sådana bloggar och det är skrämmande och se vad folk kan skriva och berätta om sina barn bara för att få uppmärksamhet.
Bloggandet har gett de som har ett stort bekräftelsebehov (alla som bloggar har nog något sorts bekräftelsebehov tror jag, Vissa mer än andra. För visst är det roligt att se att si och så många varit inne och läst just det som du skrivit) har fått en helt ny arena att få detta behov tillgodosett utan att behöva lämna tryggheten av sitt hem och att hålla fasaden uppe är ju inte så jobbigt, eller?
Jag tror att många skulle behöva ställa sig frågan: Varför bloggar jag?
Om man sedan helt ärligt kan svara på den frågan, utan att försköna eller utelämna något, oavsett vad svaret blir så fortsätt blogga på samma sätt som innan. Om inte så kanske man ska fundera på om det är värt att fortsätta sitt bloggande i samma stil när man själv inte ens kan vara ärlig om varför man gör det.
Jag bloggar inte, är inte intresserad av att göra det själv. Min erfarenhet är istället att folk irl gillar att känna en på pulsen för att kolla hur ”rosa och fluffigt” man har det.
Typ: – Min man bla bla bla (något negativt), gör din man så också?
9 gånger av 10 så blir svaret nej.
– Men vadå du menar att han aldrig bla bla bla?
Nej.
Och vårt liv är en galen 2 åring, ett hus som totalrenoveras medans vi bor i det, varsin karriärer och ja ni vet. Livet är inte rosa och fluffigt och folk kan inte förstå att jag är helt nöjd med detta och det kan provocera några. Jag förstår dom till viss del, dom tror nog att jag blåljuger om att allt är bra för att hålla något sorts sken uppe och att vi kommer skilja oss inom ett år. Men jag har aldrig varit så lycklig och eftersom jag är lycklig så skiter jag fullständigt i att karln alltid snor min mobilladdare:-)
Jag gillar inte heller såna bloggar, ingen kan ju må bra jämt. Däremot är det säkert många som väljer att fokusera på de sakerna som varit bra under dagen och väljer att skriva dem.
Jag skulle aldrig hänga ut O på min blogg, mer än att han lägger tvätt bredvid tvättkorgen och saker han säger som blir roligt. Men inte så att han blir sårad eller blottad med sitt innersta. Inte heller jag blottar mig helt eftersom det påverkar så många fler än mig om jag skulle göra det. Mycket av mig finns ju dör men detaljerna gör det inte. Personligt men inte privat, inte kärnan.
Jag har väldigt svårt för bloggar där en hänger ut sin partner/sitt ex med massa skit. Det blir jobbigt och läsa och känns tonårsaktigt.
Eller de som väljer att skriva att deras barn i 11-12års åldern gör ditt och datt och är dåliga på det och en önskar de var mer så osv är oxå motbjudande. De kan ju läsa, det blir elakt. Skärp er ni som inte spar på era barns privata och lägger in värderingar i deras brister för alla att beskåda. (Nu menar jag inte att en inte får skriva Nisse ville spela dator och jag sa nej han blev sur och slog i dörrn. Utan mer Nisse kan inte stava, han skriver kråkfötter och jag önskar han var lika duktig som grannens Linn istället. Ja, du fattar skillnaden)
Att däremot skriva att en ibland vill sätta barnen på internat/åka hemifrån i 3 månader/gå i ide osv är ju inte att hänga ut nån. Det är en känsla som uppstår stundtals helt annan sak.
Men att alltid vara gulleputtig och fjant trams tror jag inte ett dugg på, då kan jag ju lika gärna läsa den om rödluvan istället. Same same.
word sista!
allt du skriver har ja länge velat skriva men du hann allt före!
du satte ner detta perfekt!
får ja länka ditt inlägg tro?
ja självklart!!
tänkte be dig om en åsikt, du som är realistisk och ärlig =)
dela gärna inlägget är du snäll för jag tyck detta e hemskt !
KRAM
http://shapeful.vimedbarn.se/ditt-barn-ar-for-tjockt/
WORD på den hörrudu!!!!