Livet runt 40

När de föds är de en skrynklig skrikig gåta. Man försöker luska reda på vad de vill och när de vill det. Man har ibland rätt och ibland fel.
När man tror sig ha kommit på hur det lilla livet fungerar och man har fått in en liten rutin, ja då hamnar de i en utvecklingsfas eller får lite tänder eller första förkylningen och man börjar om.
Från början.
Försöker förstå. Skapa rutiner. Nya rutiner. Lära känna den nu lite större bebisen. Hinner slappna av.
När sen nästa utvecklingsfas sätts igång och man tappar fotfästet igen och fattar ingenting.
Man försöker återigen förstå varför barnet skriker, gnäller, gnyr och inte vill sova.
Man experimenterar med sovperioder och sovtimmar.
Man experimenterar med nattvälling, välling, luncher, mackor och middagar.
Man bumpar, buffar, hyssjar, vyssjar, sjunger, vaggar, går in i väggen..
Allt för att försöka förstå och komma underfund med det lilla livet som bara försöker bestämma.
Och man vill bara sova. Och förstå.
Bara lite. Bara en gång.
Man försöker göra samma rutiner och experiment som med barn nummer 1 eller kanske barn nummer 2, 3… 4 men icke. Detta barn är unikt. Vill inte som de andra.
Är sin egen individ.
Vi som föräldrar kliar oss i huvudet och fortsätter gissa.
Ibland kommer man på dem, man lär känna, hittar en rutin som faktiskt fungerar. Man blir stolt. Man känner sig som en förälder. Den som bestämmer.
Det känner de på sig. Det måste ligga i luften, i vår utstrålning, i lugnet vi visar eller att ringarna under ögonen börjar försvinna.
För då hugger de till. Visar att de inte är den vi trodde.
Och så en tandbissing på det.
Så vi fortsätter luska genom minspel, munspel och fulspel.
Och bara hoppas förstå. Komma underfund.
För en dag eller två.