Livet runt 40

Jag har aldrig förstått mig på det här med försoningssex.
Att man efter ett bråk, där man har skällt, blivit skälld på, kanske fått taskiga saker sagt i ansiktet, varit ledsen, varit sur, gråtit, förbannat…
ska helt plötsligt försonas i heta kyssar och smek. Glömma det onda som sades för en halvtimme sedan. Bortse från de onda ögonen man såg.
Att det ska ge en snigelspår i brallan när man helst av allt vill fläta till den andre.
Förstår inte.
Om jag och Andy bråkat vill jag knappt ha en kram efteråt. Jag är långsint även om vi blivit sams. Känslorna är kvar i kroppen, de orden man hört eller sagt kvar i ryggsäcken i bak.
Ska jag då hänga av mig ryggsäcken i hallen och gå in känslokall i sovrummet för att ha argsint sex.
Nej fy fan.
Jag hävdar och påstår att det måste vara en kille som kommit på fenomenet, för de kan ta mig sjutton ha sex när var och hur. Oavsett sinnesstämning och efter sex ja då är man glad och lycklig och allt gammalt groll är borta.
Nej tack.
Kom igen och peta på mig om ett par dagar så kanske vi kan snacka då… om en kram.