Livet runt 40

När jag besökte min vän Milla kom vi och talade om tatueringar. Hon har bokat tid för en ny tatuering och jag blev såklart genast avundsjuk. När man väl har tatuerat sig en gång sätts det igång en process i huvudet och hela kroppen. Man blir beroende… Man vill bara ha mer.
Idag har jag 4 stycken. 3 som syns, 1 är en coverup.
Jag hade en fjäril på skuldran och där är det nu en massa stjärnor ned för ryggen. Jag har en sol i svanken och en stjärna på höger handled.
Och nu vill jag alltså ha mer.
Jag skulle vilja ha en halfsleeve på vänster överarm (då inte på insdan… huvva). Där vill jag ha en färgkavalkad. Massa blommor och annat. Målat med lite bulligare former. Kan inte förklara men den tatueraren jag har tittat ut, det är hans specialty!
Jag vill dessutom ha barnens namn någonstans. Gärna med deras egen handstil eller så.. Där har jag inte bestämt än. Men först skulle jag sååå gärna vilja ha en halfsleeve. Jag har längtat och jag har väntat så länge. Bokat tider flera gånger och avbokat på grund av inga pengar. För dyrt det blir det såklart. Det kostar att ligga på topp om en säger.
Men nu när Milla har bokat så suger det något så gruvligt i alla tarmar och leder.
Men så kommer vi till pengarna. När man har gemensam ekonomi, 2 barn och hus. Hur motiverar man då sambon att få x antal tusen till att få göra en tatuering till sig själv.
Det hade i detta läget varit lättare om man haft delad ekonomi och då tvingat sig själv till att spara pengarna. Då hade jag haft ett mål. Men fan.. nu är det svårt. Alla pengar vi får in går ju till oss gemensamt. Alla grejer jag säljer går ju till oss gemensamt. Ska jag behöva sälja saker i smyg? Ska jag behöva köpa Andy en kap och gersåg för 3000 kr så jag får en tatuering för mer?
Madre mia… stora bekymmer…