Jag förstår folk som går isär när barnen är små. Påfrestningarna är många och irritationen stor.
Den där hunken man blev tillsammans med förvandlas till en lodis som är sur och grinig.
Och en annan orkar inte sminka eller klä på sig något annat än myskläder.
Plussa då på om man får ett barn som aldrig sover, har kolik eller andra besvär.
En karl som kanske jobbar skift eller bara inte hjälper till i den mån man själv önskar och vill.
Man kanske bråkar ofta och onödigt. Ibland räcker det med att höra att den andre har sovit bra, när man inte själv har gjort det.
Karlar vill ha sex.. ofta oftare än vad tjejen vill. Tjejen vill bara sova och gå på toaletten ifred och duscha utan publik eller anhängare som leker med rakhyveln.
Det är många som går isär i småbarnsåldern och i många fall kan jag förstå det. Vi befinner oss i allra högsta grad i den nu. Med 2 små är påfrestningarna stora.
Men jag vill och hoppas vi kommer hålla ihop trots smågnabb och onödiga kommentarer från oss båda.
Man får backa bandet och komma tillbaka till varför man blev tillsammans, hitta lyckan igen och kämpa båda två.
Inget förhållande är en dans på rosor och att gå isär när man har barn ska vara ett svårt beslut. Tyvärr tror jag många ger upp allt för lätt när kriserna kommer och bråken haglar.
Ibland behöver nog alla stanna upp och tänka till och ställa sig frågan om det andra alternativet är attraktivt.
Men jag tror att klarar man sig igenom småbarnsåren med livet i behåll och kärleken intakt, ja då jäklar klarar man fan det mesta!
Separation i småbarnsåldern
Kommentarer
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.