Livet runt 40

När jag var liten sjöng jag i kyrkokören. Kanske inte för att jag var troende, men vi var många vänner som sjöng.
Jag kunde be till Gud ibland när jag ville något hemskans mycket eller när det bara kändes skit.
Idag tror jag inte på något direkt. Jag tror inte på att det finns en allsmäktig Gud som har skapat jorden och allt vad som är runtomkring. Jag tror på Darwins teori.
Däremot tror jag på ett liv efter döden eller kanske mer hoppas på det. Jag tror inte att livet tar slut när vi dör. Jag tror att vi har en själ, som försvinner någon annanstans när vi går bort.
Ibland stannar den kvar för att den inte var beredd eller har något att meddela. Ibland stannar den kvar för att hålla ett vakande öga.
Jag har varit med om mycket ”spökhistorier” och andekontakter i mitt liv och det har gjort att jag tror att de finns.
Ibland tvekar jag på det jag har varit med om och tänker att jag bara vill finna en styrka i att det kommer ett liv efter döden. Att det inte bara tar slut. Sånt skrämmer ju alltid.
Ibland tänker jag att det är därför jag tror på andar. Ibland tänker jag att de som finner styrka i Gud och förlitar sig på honom inte har den inre styrkan själv.
Ibland känner jag att jag inte är ensam.
Jag har fått varsel flera gånger i mitt liv. Många gånger har jag blivit varnad för saker som kommer att hända. Jag har blivit buttad i ryggen när jag somnade bakom ratten, så jag kunde veja för den mötande långtradaren.
När jag flyttade in i min lägenhet på Herrhagen i Karlstad och gick in i vardagsrummet, fick jag för 3 sekunder se in i min framtid. Jag såg en soffa i hörnet och jag som satt med en kille och gosade i hörnet i den. Jag såg inget ansikte på killen, men jag visste att jag skulle ha lägenheten och att det var i den jag skulle träffa min kommande karl.
Innan jag blev gravid med Olivia satt jag en gång i soffan i min lägenhet på Herrhagen. Jag var ledsen för att ”alla” andra blev gravida och lyckliga. Men inget hände för oss, förutom ett missfall då. Jag satt ihopsjunken i mörkret och tittade på tv. Andy sov.
I nästa sekund blir jag tvärlugn och jag känner att någon/något sätter sig bredvid mig i soffan och jag hör ”Jag kommer snart mamma”.
Min gråt upphörde och jag gick och lade mig.
Nästa månad blev jag gravid.
Så visst tror jag på något – inte någon.
Min tro.