Efter att ha haft en surmuleförmiddag morrade jag åt Andy vid ett att han minsann fick ta barnen nu för jag ville vara själv!
Sagt och gjort så stegade jag iväg.
Mot skogen.
Gick elljusspåret i rask takt och rensade onda tankar.
Fick för mig att sticka in i skogen och kika efter gula svampar mellan varven.
Vågade inte gå för långt in med tanke på björnar, vldtäktsmän, mördare och att gå vilse.
Var väl borta en timme och kom hem med
Alltid något. Dessutom var jag på betydligt bättre humör än på förmiddagen.
Jag älskar verkligen att gå i skogen. Uppvuxen i Porla i ett hus mitt i skogen. Det gjorde ju att man hade väldigt nära till den. Vi plockade svamp och bär. Jag byggde kojor, cyklade och var ute och sprang. Jämt!
Sen i tonåren skaffade jag moppe och körde på den jämt. Ville vara inne ”i stan” Laxå med vänner.
Vi flyttade till Laxå när jag blev 18. Sen dess har jag bott i samhällen Laxå, Karlskoga och Karlstad.
Nu när vi flyttat utanför till Väse och vi har skogen bakom huset, känner jag verkligen hur mycket jag saknat det. Saknat att gå ut och gå bland mossor och sten, knaka torra grenar och leta svampar. Andas frisk klar luft och gå på mjukt underlag.
Så himla gött.
Det känns verkligen hemma.
Staden finns ju kvar.
