Livet runt 40

Hastigt och olustigt blev det flytt av mitt äldsta barn idag.
Vi orkar ju inte med att det kissas överallt. Det tär på mig och Andy och jag lider med att hon inte trivs.
Ja jag talar om min älskade Marwin.
Som jag levt med i 17 år (med ett glapp på 3 år när jag hade en allergisk kille). Men hon har alltid varit min första bebis.
Gosigare katt har jag aldrig varit med om. Har jag varit ledsen eller sjuk lämnade hon inte min sida.
Katten som såg ut som hon klippt sin egen lugg.
Katten som svarade i hemtelefon. Katten som jagade vattnet i toaletten. Katten som apporterade.
Katten som hatade Andy i början och kissade ned hans kläder tills hon accepterade honom.
Katten som älskar värme.
Katten som vässar sina klor genom att sätta klon mellan sina tänder och dra tills de blir som sylar.
När min faster Ella var här för ett par veckor sedan tyckte hon synd om Marwin. Hon såg ju att hon inte trivdes och då bestämde vi att hon skulle flytta till henne på prov. Fungerar det inte får vi göra något annat.
Jag vet ju att det är det bästa för Marwin, men jag kan inte låta bli att känna det som ett stort misslyckande.
Känner mig som en sopa.
Lilla Marwin.