Livet runt 40

Att bestämma sig för att man ska försöka skaffa barn är nog det mest stressiga jag gjort i hela mitt liv. Så fort vi började sluta skydda oss, tänkte jag i min naiva hjärna att det här skulle nog gå lätt. På biologilektionerna vi hade på 80-90-talet belystes inga svårigheter med fertiliteten.  Alla blir inte gravida så fort man ser sin karl naken i all sin mandom redo att bestiga.
Det skulle ju vara lätt och bara låta killen spruta in sin säd i underlivet så skulle man ju praktiskt taget vara gravid. Visst man kunde hjälpa till på traven och ligga kvar med benen upp i luften eller om man inte orkade detta på väggen (detta hade jag även sett på film och det verkade fungera). Well.. så smidigt gick det ju inte.
Jag träffade Andy när jag var 31,5 och han en pojkspoling på 30 år. Skaffar man kille och blir sambo fort i den ålder är det lika med att man vill skaffa barn på en gång.
Detta är tydligen något det är okej att fråga omgående om man inte ska ta och skaffa barn snart. Visst en gång är väl okej, så där lite skämtsamt, men att få höra det gång på gång på gång är frustrerande.
Grejen är att den man frågar kanske redan håller på och försöker och oroar sig för att kanske vara steril.
Jag vet jag vet.. det är av välvilja man frågar.
MEN.. det är skitläskigt att försöka skaffa barn. Tankarna hopar sig som det är. Man oroar sig för att man inte kan få barn. Man funderar i samma veva på om man kan adoptera och vilken ålder som är den högsta som accepterar adoption. Man köper ägglossningsstickor (börjar med de billiga och går sedan över till den dyra), laddar ner appar (numera) och kniper ihop sädesvätskan i underlivet så hårt att det känns som om man aldrig kommer behöva göra knipövningar. (Vilket vi båda vet att man VERKLIGEN behöver göra).
Och lik förbenat så uteblir det efterlängtade plusset. Ju längre tiden går som magen uteblir, desto mer börjar folk att fundera och ställa frågor. Frågor som stressar. Man behöver inte bli mer stressad än vad man är när man försöker bli gravid.
Så här kommer lite handfasta tips vad man inte ska säga eller vad man ska tänka på.
1. Barn kommer när du minst anar det. The big no no of them all. Man kräks när man hör denna kommentar. Alltid sägs dem av människor som har barn själva. En annan version av denna mening är: Du bestämmer inte när du ska skaffa barn, det är barnet som bestämmer när det är redo att komma till dig. Alltså visst, jag förstår att man vill vara klatschig och göra ens oro lättare, men denna mening – bespara mig.
2. Stressa inte. Du gör mig stressad när du säger detta. Stress föder stress. När du säger åt mig att inte stressa käkar redan mina äggstockar Omeprazol.
3. Fråga inte varje gång ni ses hur det går. Jag vet jag vet, det är av välvilja och nyfikenhet man frågar. Jag har själv frågat massor flera flera gånger hur det går. Men det är jobbigt att varje gång man får frågan få säga; nej inte än. Men vi ligger i. Gärna lite klatschigt käckt sådär som vi svenskar måste säga det, för det är farligt att visa känslor och verkligen säga att det går trögt och man är orolig att man inte kan få sin högsta önskan i livet uppfylld.
4. Man har mens en gång i månaden. Egentligen hör detta påstående ihop med nummer 3, för nummer 3 kan man fråga flera gånger i månaden. Men det folk inte tänker på är att man har cirka 48 timmar på sig under en hel månad att bli gravid. 48 timmar. Under dessa 48 timmar ligger man som fan (det står egentligen att man ska ha sex varannan dag i ägglossningsveckan, men vem fan har det? Man ligger ju sig blå dessa 48 timmar) och försöker få spermierna att pricka rätt ägg innan det åker iväg.
Dessutom var det inte länge sedan jag lärde mig att man har inte ens ägglossning varje månad! Jävla lur biologilektion! Så sluta fråga omgående. Dessutom vill man hellre berätta när den glada nyheten kommer, för de som inte tjatat hål i huvudet på en.
5. Om du inte vet om folk försöker skaffa barn. Det värsta någon någonsin sagt till mig under min och Andys 1 -åriga gravidtorka var ”Jag och xx är så nöjda med våra 2 barn och hon är verkligen jättefertil, så skulle hon bli gravid nu, skulle vi göra abort”. Personen visste inte att vi försökte bli gravida, men fy fan vad det högg i min mage. Att bara kunna häva ur sig en sådan sak gör mig illamående och jag blev så fruktansvärt ledsen. Behöver jag säga att den personen var inte en av de första som fick veta?

6. Ni vill säkert inte ens ha barn, ni har ju varit tillsammans så länge och inte skaffat. Återigen en sann historia om en bekant. Hur fan tänker man med när man säger en sådan sak? Det är det värsta av påhopp. Ta reda på fakta innan eller håll käft!
Summa summarum: Man vet aldrig vad som försiggår bakom lyckta dörrar, vad alla olika par och familjer tampas med. Dock när det gäller barnproduktion och/eller graviditet känns det som om det är en allmän fråga. Det är något som alla har rätt till, man blir helt plötsligt offentlig. Hell no.
Kanske har den man sagt ngt till precis fått missfall, kanske sitt tredje. Kanske har den man sagt något till precis fått reda på att de inte har någon ägglossning. Kanske har de fått veta att någon är steril. Kanske har de försökt i 2 år och är rädda för allt ovanför.
Jag tror de flesta jag känner och folk som försöker bli gravida känner som jag. Det finns de som inte frågar hur det går hela tiden, som väntar på att man ska få berätta själv OM man vill och det är de man vill berätta för först när det väl tar sig.
OBS! Detta gäller även vid syskontillverkning.
Tack för mig.
Vill ni fylla på listan så gör gärna det!