Andy: Var är russinpaketen?
Jag: De ligger på bänken.
Andy: Jag är vid bänken nu, de är inte här.
Jag: Men de ligger där. Jag lade ju dem själv där och såg dem själv där alldeles nyss.
Andy irriterad och frustrerad över att inte hitta dem. Jag irriterad för att jag själv får komma och leta på dem. Russinpaketen låg under ett papper. DOH!
Andy: Var är Petters tandborste?
Jag: Den ligger i necessären.
Andy: Nej. Jag kollar nu. Ingen tandborste.
Jag: Den ligger i necessären. Jag lade den själv där.
Andy irriterad: Jävla skit tandborste. Finns ingen tandborste. Han får tandborsta med Olivias.
Jag går till necessären och hittar tandborsten.
Vad fan blir det? Detta är något jag irriterar mig något så gruvligt på. Varför inte leta först innan man frågar? Hittar karlar bara helt synliga saker? Som de ser mitt i iris? Är det så mycket lättare att fråga först för att slippa leta.. MADRE MIA
Jag har börjat fråga Andy ”Har du letat?” när han kommer och frågar var en sak är. Fan.
Joi ”Nationalencyklopedin” Andersson måste ju få slippa detta irritationsmoment ibland.
Någon som har likadant?
Typiskt manligt syndrom?
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
https://www.facebook.com/janne.baghera/posts/10200564024290749
Läs detta 😉
Hehe den där kursen borde finnas!!
så är det här hemma med! dessutom så får jag skulden om maken inte hittar sina grejor.
sist var det ett litet hjul till domkraften som saknades.
”du har säkert slängt det!” hävde gubben ur sig.
några dagar senare hittade jag ett litet hjul o HANS bil och undrade om det var hjulet han saknade och mycket riktigt var det så!
jag tycker det är ganska skrämmande att man har så dålig koll på sina grejor eller att man litar blint på någon annan att de personerna har koll. jag har faktiskt slutat påminna min man om saker just för att jag fått i nacken tidigare att jag tjatat (om att han ska till läkare o måste lämna prover innan bla). kontentan av detta är att han missat två läkartider på mindre än en månad. hans problem, inte mitt känner jag numera.
Heja Lisette! Jag försöker också låta bli att hjälpa till så mycket och försöker aktivt att ha mindre koll 🙂
haha… tyvärr verkar det vara ”manligt” 😉
Exakt samma här! Jag gör mitt bästa för att uppfostra mina söner till ”bättre letare”. Men jag märker redan nu att det börjar gå åt pipsvängen! Helt klart nåt i mannens gener!
Jag fattar inte!! Blir galen. Tänk om petter blir likadan. Fy fan!!!
Jaaa!! Exakt så är det här oxå! Jag fattar inte heller hur jäkla svårt det är att lyfta på typ ett papper. Det är definitivt ett manligt syndrom.
Nej istället ska man fråga som en galning och göra mig sur. Å nu förtiden blir jag sur på en sekund!! åååå
Jupps. Exakt likadant. Ofta om saker som jag inte har med att göra, eller saker som HAN använt sist… Och efter 8 år i samma hus, där huvudvärkstabletterna bott på exakt samma ställe HELA tiden, får man fortfarande frågan om var dom finns….
Ja precis!! Hur ska du veta det? Fast jag kan tänka mig att du vet ändå för du råkade sett det i förbipasseringen..