När vårt sällskap åkte hem och jag skulle gå upp med Olivia för att läsa bok upptäckte vi den största fasan..
Snuttarna fanns ingenstans. Vi letade i lekrum, extrarum, lekstuga, runt huset, i sopor, i väskor, tvättmaskin och så vidare..
Ja ni förstår.. Ingenstans fanns dem och jag började inse att vi kommer få ett h-vete alldeles alldeles strax och ett rätt så långt sådant.
Kollade först av med Jesper så de inte fått med dem hem – icke. FAN.
FAN FAN FAN
Letade igen. Hittade tvdosan dock som varit borta i 5 dagar. Stod på listen bakom soffan. Men var där ensam utan snuttar.
FAN.
Gick samma tur igen och kollade till och med i frys och skafferi. Icke.
Tog fram en ny napp. Kollade i blommor och torkade min nervösa panna från svett. Såg döden i vitögat.
Till sist tog jag Olivia i famnen och sa att vi går upp och kikar i ditt rum, men vi får smyga då Petter sover.
Vi smög på tå på knarriga golvplankor och när vi öppnade dörren till hennes rum och spanade mot sängen så låg de två snuttarna där. Kramandes.
Fy fan..
Vilken tur. Lättnad.
Skräcknatten avvärjd.
För en sekund så såg jag döden
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Det är underligt det där att barnen fäster sig specifikt vid vissa saker, och om de rubbas, då är det inte kul. 🙂
Tur att ni hittade stuttefiltarna!!