Olivia har sedan rätt länge pratat om att hon ser spöken. Ofta ropar hon ned detta för trappan när hon är uppe själv och leker med dockhuset, men idag kom hon ut från extrarummet och meddelade att det var ett spöke därinne.
Jag: Har du sett ett spöke Olivia?
Ja.
Är det en kille eller tjej?
Kille.
Är det en tjej eller kille?
Kille.
Vad vill spöket då?
Äta mat.
Vill spöket dricka te?
Nej, inte dricka te säger hon och skrattar. Äta köttbullar.
Okej, vi gör köttbullar åt honom imorgon. Spöken är snälla vet du Olivia.
Jaaa.
Vi ber henne sedan visa var spöket var och om det är kvar. Hon pekar i hörnet vid korgstolen och säger att det är en kille där.
Jahopp..
Vi har inte läst om spöken och vi har inte läst Alfons Åberg och Mållgan. Det enda spöke hon har läst om är i en Pinobok där katten har ett lakan på sig och är utklädd till spöke.
Men så ser ju inte riktiga ut, så ser hon ett spöke?
Och har han då berättat detta för henne… att han är ett spöke?
När jag var liten såg jag också grejer. Jag pratade bl.a. med min andra mamma. Som fanns i himlen.
Mindes jag något som jag inte borde ha gjort? Från mitt värld emellan två liv?
Eller hade jag bara livlig fantasi? Ärver man sådan förmåga?
Genom mitt liv har jag varit med om många MÅNGA spökgrejer. Jag har både hört och sett saker. Både otäcka och lugnande. Till slut så pass mycket och ofta att jag fick be dem lämna mig ifred och sedan dess har det varit tyst. Nästan för tyst. Nästan lite tråkigt.
Men har nu Olivia ”förmågan” eller hamnade hon i någon sömndvala bara och trodde att hon såg något?
Att se spöken
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
De kanske har pratat om spöken på förskolan läst böcker där eller har något annat barn pratat om det. Jättesvårt att veta. Eller så har hon förmågan..
Hon går ju inte längre på förskolan och har inte gjort på några månader, så där är jag tveksam. Annars hade det varit ett alternativ. well well.. det spörs.. hon kanske ser 😀