Livet runt 40

När Andy opererades först för magmunsbråck var mina katastroftankar som värst. Jag googlade allt innan. Alla symptom han hade oavsett om det var att han hade ont i foten eller bröstet. Allt kanske hade ett samband och jag letade. Jag sökte på komplikationer, hjärtproblem, adhd, mediciner ALLT.
Jag hade sådan fruktansvärd ångest innan hans operation, så jag grinade och oroade mig långt innan. Dessutom var blott Olivia 1 månad och amningen fungerade inte alls, så hormonerna plussar vi på där.
När han åkte till lasarettet grinade jag så jag grinade. Jag målade upp scenarion i huvudet hur det skulle gå om jag blev ensamstående med en nyfödd.
Andy lovade att skicka sms precis innan de sövde honom och få tag i en telefon så fort han vaknade.
Under tiden han låg sövd googlade jag hej vilt. Jag försökte läsa mig till hur operationen fungerade och om det var en riskoperation, om vilka svårigheter och men man kunde ha efteråt. Timmarna gick och hjärtat slog fortare och fortare samtidigt som jag kämpade med lilla Olivia så hon skulle ta bröstet.
Det blev komplikationer under operationen och den tog längre tid än vad den skulle ha gjort. Inte bra för hjärnan.
6 timmar senare ringde en sömndrucken och hög Andy och det var sån otrolig lättnad att höra hans röst. Dock spårade hjärnan vidare vad som skett under operationen och hur han mådde egentligen.
Denna gång var jag orolig också såklart. Det var en större operation denna gång, men ingen riskoperation det hade läkaren sagt innan.
Jag grät några tårar när jag släppt av Andy på sjukhuset och försökte sedan att aktivera mig. Han skickade kärlekssms precis innan de skulle åka ner till operation och lovade att ringa så fort han vaknade.
Denna gång kände jag på mig när de sövde honom. Jag hade inte lika mycket nervositet i kroppen som första gången utan kände inombords att han kommer vakna upp. Timmarna gick och Andys mamma ville att jag skulle ringa uppvaket, men inte jag.  Det hade då bara gått 3 timmar och jag sa att de opererar än, för det kände jag.
Andy ringde halv fyra och meddelade att han levde.
Glädje.
Inget googlande alls. Mycket tack vare att jag var med och träffade kirurgen innan tror jag. Han ritade upp vad han skulle göra och hur Andys förra operation såg ut. Hans kirurg var lugn och trevlig. Ung. Stadig på handen. Lite vitsig. Fast handslag.
Både jag och Andy lugna.
Det är stor skillnad på mig och mitt agerande och handlande operation 1 mot operation 2. Känns väldigt mycket bättre nu.
Kämpandet har varit enormt och länge och jag kämpar fortfarande varje dag. Men än så länge tar de inte över min vardag som de gjorde för några år sen. Vardagen bestod av tankar, inget annat. Ältande och oroande. Kroppen var helt slut. Orkeslös. Ledsen.
Jag trodde aldrig jag skulle må bra igen. Att kunna fungera normalt i huvudet.
Idag fungerar jag så normalt som jag kan samtidigt som katastroftankarna försöker ta över.
Än så länge har de inte vunnit.