När vi väl somnade inatt jag och Petter drömde jag mardrömmar. Att ett av mina barn blev påkörd. Jag hann inte fram. Benen sprang i slowmotion. Smällen enorm. Ljudet. Barn som flög. Slowmotionben. Skriket som hördes från min egen mun. Kände inte igen.
Helt plötsligt på sjukhus. Letade efter mitt barn. Skrikandes. Slowmotionben. Gutturaltskrik. Tårar. Obehag.
Drömmen var så obehaglig att jag kan inte ens nämna vilket barn jag drömde om. Inga namn. Då är det inte verkligt.
Fy fan.
En sån dröm kan verkligen prägla hela dagen.
Vill bara kramas. Hårt. Nära.
Glömma.
Drömma fint.
En känsla av obehag
Kommentarer
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.