Jag har nog alltid varit självkritisk och klankat ner på mig som person, så länge jag kan minnas. När jag är deprimerad tänker jag skitdumma saker om mig själv i huvudet, så jag mår ännu mer dåligt. Som om man behöver det liksom.
Som förälder kan jag oxå vara riktigt jäkla självkritisk. Vissa dagar tryter tålamodet. Man skäller och skriker och blir frustrerad i en salig röra. När det ringer på dörren funderar man på om det är socialen som fått nys om ens föräldraskap och ska ta ungarna ifrån en.
Man tänker inte på alla de bra dagarna man faktiskt är en suverän förälder. De dagar som flyter på obemärkt och det är rosa skimmer och hjärtan i hela lägenheten. Man pussas och kramas och leker och sjunger om vartannat. De dagar de äter som hästar, sover som klockor och man är glad och pigg. De dagar man är en bra förälder. De dagar man hittar på bus och bygger kojor och tittar på djur. De dagar man är lugn i sinnet och mår bra.
Nej de dagarna tänker man inte på.
Istället fokuserar man på en dålig dag. När man varit mer arg än glad och man funderar på om man förstör sina barns barndom. Kommer de bryta kontakten med mig när de växer upp? Kommer de minnas alla dessa arga och frustrerade dagarna?
Innerst inne vet jag att jag är en bra förälder, men ibland tvivlar man. Ibland är man så jävla svensk. Trycker ner istället för att framhäva sig själv. Ska det vara så svårt att bara kunna skita i den där dåliga dagen och tänka på dagen innan.
När jag har dessa dagar av självkritiskhet (nytt ord?) blir jag ännu värre i mitt eget huvud. Jag tänker.. tänk om detta är sista dagen i mina barns liv eller mitt eget liv. Skulle jag kunna leva med att jag var arg i onödan i deras sista dag i livet? Så jävla dum är man…
JAG VET… Galna tankar.
Varför är man alltid så självkritisk som förälder?
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Tack, detta var precis vad jag behövde läsa just nu! Med en trotsig 2 1/2 åring känner jag mig varje dag som världens sämsta förälder. Senast igår efter en morgon av skrik gnäll och tårar tänkte jag precis som du skriver ”tänk om det sista jag gjorde var att skälla”. Det är lätt att glömma att jag dagen innan haft vattenfärg över halva köket och barnet utan att höja rösten när glaset åkte i golvet för femtioelfte gången.
Jag är likadan. När O var borta på jobb sön-tors förra veckan kände jag mig som supermom hela veckan men det är sällan. Tycker aldrig jag duger eller gör tillräckligt roliga saker m mina ungar. (Fast man gör det) jobbigt det där. Förstår hur du menar!
Jag känner igen mig – alltför väl. När mitt första barn föddes och jag fick henne i mina armar så tänkte jag: ”Jag ska aldrig höja rösten till detta barn”. Jo Tjena….!!!! När man har en bestämd liten tjej på snart treåring hemma som automatiskt säger nej när jag säger ja, som testar alla gränser som finns, som spottar när hon blir arg och som skriker och kastar saker och gör allting tvärt om mot vad jag ber henne om….ja då är det inte så enkelt att inte höja rösten 😉 vissa dagar känns det som att jag skäller mer än jag säger bra saker till henne. Och då känner jag mig hemsk :-/
Javisst är det så och tack för din kommentar! Alltid skönt när man är fler. Höjer man aldrig rösten till sina barn utan alltid är from och mild.. Ja antingen ljuger man eller så går man på stesolid.
Kram på dig