Det gör jag. Ni som följt min blogg vet ju att jag lider av katastroftankar. Ibland är det värre ibland är det bättre. Men det går aldrig en dag utan att jag någon gång tänker på döden. Vem som kommer gå bort först av alla jag känner och i familjen. Om man kommer få en svår sjukdom, vara med om en bilolycka eller dö av ålderdom. Bli mördad, misshandlad eller dylikt.
Jag vet att det tar sjukt mycket energi att tänka på detta, men det är svårt att låta bli.
Man oroar sig att något ska hända ens barn eller Andy något. Bli själv.
Jag känner folk som är själva, jag känner folk som förlorat sitt barn. På ett eller annat sätt finns det ju katastrofer runt om en hela tiden.
Svårt att inte tänka på dem.
Ibland känns det som om jag lurar döden när jag försöker fylla mitt liv med massor av saker som jag ska göra, planera och så. Jag vet att det inte är så, men på något vis känner jag mig mer levande när jag har saker att se framemot och längta till.
Att leva med katastroftankar är ingen lek. Det är ingen lek att ta sig ur det onda hjulet. När jag var som värst, tänkte jag katastroftankar ca 400 gånger om dagen. Jag skojar inte. Det är nog en underdrift när jag tänker efter. Jag fick panikattacker på jobbet, på bussen, i affären. Jag såg faror överallt. Bio gick jag på dagen. Sprang till bilen med hjärtat i halsgropen. Kollade mig om ryggen flera gånger om jag så bara skulle gå 100 meter. Andy fick inte gå ut när det mörknat. Han var tvungen att ringa flera flera ggr om dagen när han var någonstans, bara för att jag var så orolig. Jag googlade allt jag kom över, minsta symptom Andy eller jag hade.
Fy fan.
Att man inte fick en hjärtattack det övergår mitt förstånd. Jag var yr av alla tankar och orosmoment.
Livrädd.
För att leva.
Idag är jag oxå rädd för att leva, men jag lever för mina barn.
Först och främst.
Sen är jag ju asnervös att det ska hända dem något. Få något hemskt.
Men jag lever iallafall.
peppar peppar
Tänker ni ofta på döden?
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Jag hade aldrig såna tankar innan Stella föddes, men nu går jag och oroar mig alldeles för mycket. Främst om vi ska åka buss eller bil, eller om Robert är iväg någonstans – som under jul när han va ute på isen och fiskade långt uppe i Värmland (de va fruktansvärt) Det är den värsta tanken som finns – att någon av oss skulle bli ensam.. uuh.
Och som svar på din kommentar: Tack så mycket! 🙂 Ska bli underbart med en bebis till! Och jag förstår vad du menar – för mig va det tvärtom, ett ex frågade mig för många år sedan, så nu tyckte jag att jag kunde ta saken i egna händer 😉 får hålla tummarna för att din karl snart inser vad han bör göra 😉 Kram
Mm jag förstår verkligen vad du menar!! Man oroar sig nästan för mkt ibland, men det är ju en rädsla för att förlora någon man älskar.
Usch.
Jobbigt är det iaf.
Kram
Det är som att läsa sin dagbok ibland när jag läser dina inlägg. Vi verkar vara ganska lika på mycket. Ibland har jag tänkt skriva om något, och samma dag skriver du om det. Jag känner igen mig så mycket i det här inlägget. Det finns nog inte ett symptom som jag inte har googlat på. Jag har stått på jobbet och fått panikångest för att jag har börjat tänka på döden. Jag oroar mig ständigt för att något ska hända mig eller någon jag tycker om. Det har blivit lite bättre, men oron och tankarna försvinner nog aldrig. Jag har nog bara lärt mig att leva med den.
Mm jag har oxå lärt mig leva med det. Läskigt hur man accepterar sin nya last. För det är en jobbig en.
Har oxå tänkt på det här med att vi är lika. Du har ofta skrivit inlägg jag tänkt att skriva samma dag. Konstigt.