Livet runt 40

Jag har alltid varit smal. Jag har hög förbränning och jag har alltid hållit igång och tränat (dock ej nu). När jag var yngre tränade jag alltifrån karate, basket till jazzdans och studsmatta.
Vi bodde 1 mil från ”stan” och ibland cyklade jag till skolan. Jag hade ca 2 km att gå till bussen enkelresa varje dag. Alltså höll jag mig smal.
Men jag fick alltid ALLTID höra ”Gud vad smaaal du är. Du borde äta mer. Äter du tillräckligt?” Och så blicken.. den som kändes som den var full med avsky.
Klart man fick komplex. Särskilt som tonåring var det ju skitkänsligt. Varför skulle jag få försvara mig för att jag var smal? Kunde jag hjälpa att jag hade hög förbränning? Jag fick alltid försvara mig och komma med värsta långa meningarna till varför jag såg ut som jag gjorde.
Jag mådde så dåligt över dessa kommentarer så jag provade att dricka vispgrädde för att gå upp i vikt, men utan resultat. JAG mådde egentligen inte dåligt över att vara smal. Jag hade muskler. Vägde 57 kg på 165 cm. Det är inte för smalt. Inte någonstans.
Men vad ger folk rätt att klaga och kommentera på elakt vis hur otroligt smal man är när man inte får göra det till folk som är tjocka? Varför är det tabu för överviktiga men helt okej till oss smala? Mår vi inte dåligt över påhopp och pikar? Är det inte pikar när man är smal?
Jag får fortfarande höra att jag är såååååå smal nu när jag ammar. ”Nu får du inte gå ner mer i vikt” är en kommentar jag ofta får höra. Jag väger idag 61 kg på 165 cm. Jag har fortfarande mage, ganska mycket, kvar och en hängig stjärt. Det är fortfarande INTE roligt att höra. När man ammar kan man inte hjälpa om man går ner i vikt. Ungen is sucking me dry liksom. Jag äter stora mängder mat, godis och snålar inte på kakor och grädde. Vi använder absolut INGA lightprodukter i detta hem utan bara rent smör och vispgrädde i maten.
Så kan jag hjälpa då att jag går ner i vikt? Jag vill gärna börja träna och forma till kroppen dessutom när jag blir frisk och får sova ut igen. Men hur skulle det se ut? Om jag gick ner mer i vikt?
Det kan ju aldrig vara bra… eller?
Så varför är det så okej att klaga och gnälla över hur smala ser ut i kroppen? Har ni tänkt på att det kan vara komplex för dem oxå? Att verkligen kämpa med för att gå upp i vikt för att omgivningen ska acceptera att jag inte är ”för smal”.
Varför är det inte okej att vara nöjd med hur man ser ut, smal som tjock?
Ibland när jag får kommentaren ” Gud vad smal du är” har jag börjat sagt ”Tack!”. De kommer liksom av sig då.
Jag tycker heller inte man ska skylla på den svenska avundsjukan, för visst är det den i mångt och mycket som kanske styr i kommentarerna. Men även smala människor har känslor och tar illa upp av kommentarer man får höra.
Själv är jag sjukt less på att få försvara min kropp och vad det verkar, verkar Olivia ha fått min förbränning. Hon är smal som en liten tarm flickebarnet men äter som en häst och skiter därefter oxå ;).
Jag ska lära henne att hon alltid ska vara nöjd med sig själv. Att hon är fin som hon är oavsett om hon är tjock eller smal. Hon duger. I alla lägen. Hon är fin. Finast. Å självklart likadant med Petter.
Punkt.