Livet runt 40

Det jag ska berätta nu är inte många som vet om, men jag tänker att det kanske kan hjälpa någon och kan man bara hjälpa någon är det ju bra.
Några år innan jag blev tillsammans med Andy levde jag i ett destruktivt förhållande som jag inte kunde ta mig ur riktigt. Jag mådde dåligt psykiskt och det gjorde att jag inte fann styrkan att leva själv och valde då att leva med någon jag inte tyckte om och som behandlade mig dåligt istället för att vara själv.
Jag blev gravid av misstag och ville inte göra abort. Jag ville inte ha barn med honom, för då skulle jag ju aldrig bli kvitt honom, men tänkte någonstans inom mig att får jag barn är jag ju aldrig själv igen och valde därför att behålla det.
Tiden gick och jag fick de klassiska gravidsymptomen, enorm trötthet och illamående. Det släppte efter vecka 12, men ingen mage kom. När 14-15 veckor gått började folk kommentera (som visste om det) att nu har du väl fått mage, nej sa jag.. Den var fortfarande helt platt. Tänkte att det kanske kunde bero på att jag hade en bakåtliggande livmoder och det gjorde att jag skulle få mage än.
En kväll när jag satt hos en kompis och reste mig för att åka hem kände jag hur det rann till. Jag visste på en gång att det var blod. Jag visade ingenting för mina vänner utan åkte hem och kollade i trosan när jag kom hem.
Mycket riktigt var det blod med klumpar. Jag visste att fostret var dött.
Vi åkte in till akuten och jag sa till andra som satt där att gå ni före, här finns det inget att göra ändå.
Väl inne på ett rum konstaterades det att livmodern var tom sånär som på en liten fostersäck.
Embryot hade dött i vecka 6-7, men min kropp visste inte det utan fortsatte tro att den var gravid tills då i vecka 16 när den äntligen kom på att det inte fanns något där i livmodern.
Jag grät.
Grät av lättnad.
Det bokades tid för skrapning och jag dammsögs rent i livmodern. Återhämtning psykiskt gick fort, fysiskt tog det lite längre tid.
Jag tog mig äntligen i kragen och gjorde slut och det visade sig att han haft en annan bakom ryggen på mig en längre tid (fast det är en helt annan historia).
Jag är glad att jag fick missfall, för det gjorde att jag kom därifrån. Däremot är jag inte glad att jag fick gå så länge utan att kroppen fattade vad som hänt.
Missed abortion är en vidrig upplevelse i sig som jag inte önskar någon som är gravid. Det är så märkligt att kroppen fortsätter att tro att den är gravid utan att det finns något där.
Erfarenheten gjorde mig starkare och jag kan prata om det med vänner som kanske gått igenom samma sak. Stötta.
Men jag är glad att det gjorde att jag kom därifrån.