Livet runt 40

Mina katastroftankar går upp och ned. Ena dagen tar de inte över totalt, för att nästa tag uppfylla hela mitt inre. Just nu befinner jag mig i ett mellanläge. Jag tänker mycket på sjukdomar och olyckor och om någon skulle ryckas ifrån mig. Eller om jag skulle dö.
Jag tänker mycket på döden, vad som sker efteråt, om det finns något efteråt och när och hur man kommer gå bort. Det är naturligtvis skitjobbigt. Att gå och oroa sig, fundera och älta. Hjärnan går på högvarv och magen blir spänd.
Det värsta jag vet är när folk skriver på facebook eller säger ” Lev i nuet” ” Ta vara på dagen, man vet aldrig vad morgondagen kommer med” ”Carpe Diem”. Fy fan säger jag för dessa kommentarer. De ger mig ångest och krypningar.
Vem lever som om varje dag vore den sista? Gör alla det som skriver det i sina statusuppdateringar eller säger dem högt? Vem orkar med att leva varje dag som om det vore den sista? Det skulle ju liksom vara fullt ös varenda dag och man skulle vara superglad och positiv och göra allt man vill hela tiden och älska de man älskar till fullo. Inte bråka. Älska.
Jag lever ju redan med rädslan över att jag kan dö eller någon i min närhet ska ryckas bort, dagligen. Ska jag då leva varje dag som om den vore den sista oxå skulle jag ösa på med mina katastroftankar ännu mer.
Ge dem vatten på kvarnen. Nära dem.
Och alla de dagar som man inte lever efter detta, ska man då ha ångest för det?
Carpe diem.
De kommentarerna ger mig katastroftankar. Kul om ni fixar det. Jag gör det då inte.
Jag lever mitt liv. Med ångest.
Med bråk. Med dåliga dagar. Med asbra dagar. Med sex. Med celibat. Med kärlek. Med mindre kärlek.
Arg. Ledsen. Glad. Jävligt lycklig. Ibland olycklig. Omtänksamt. Ej avundsjuk. Trött. Ibland mindre trött. Lite lönnig. Lite lynnig.
Lever.
Ett helt vanligt liv.