Livet runt 40

Sprutan gick väl som förväntan. Ledsen i ögat, ledsen blick, tröstsökande, oförstående. Lilla gubben.
Vikten hade ökat till stadiga 6650 gram och längden var 60,5 cm.
Allt såg mycket bra ut, men så när vi drog av han byxorna upptäcktes det två små röda prickar på låret.
– Har han haft dem länge? frågade barnmorskan.
Jag tittade oförstående på henne och såg prickarna för första gången.
– Nej, svarade jag oroligt. Aldrig sett dem förut. Vad är det för något?
– Svårt att säga, fortsatte hon. Kan vara brustet blodkärl, kan vara början till smultronmärke. Håll koll på dem så de inte blir större, då får ni komma in igen.
Ja men kul! Lämna mig med den meningen och med mina funderingar och katastroftankar. Usch.
Olivia har ju smultronmärke, två sycken, ett på huvudet och ett vid ena fingret. De ska tydligen försvinna av sig själv, men än så länge händer ingenting. Det på huvudet har bleknat lite grann iaf, men jag tycker den är läskig. Illröd och utbuktande. Hoppas bara den försvinner snart och att det inte blir något ingrepp att tala om.
Men så ska man då vara orolig för dessa utslag på låret. Usch..
Och barnmorskor, sjuksystrar och läkare de har alltid samma min på när de säger att man ska hålla koll på dem eller att de inte riktigt vet. Fundersam, allvarlig och munnen är som ett streck.
Inte ett utseende som lugnar en förälder som precis blivit orolig och fått en massa googleord i huvudet.
Men men.. vi har iaf varit och köpt flytande Alvedon ifall hans skrikighet kommer igång under eftermiddagen.
Nu är det pannkakor och Hem till gården hos mamma.