Känslan har väl alla känt någon gång, att man är en dålig förälder. De som säger att de aldrig känt så, ljuger.
Att man tagit i för hårt, rytit till lite för högt i onödan, inte får bebis att sluta gråta.
Att inte kunna amma, att bebis inte tar bröstet, att bebis får kolik och är otröstlig.
Att man inte förstår vad barnet säger, att inte göra tillräckligt, att göra för mycket, att vilja för mycket.
Att sätta för mkt gränser, att sätta för mkt regler, att inte sätta några regler.
Att man bråkar inför sitt barn. Det där man lovat sig själv att man aldrig skulle göra…
När den känslan kommer – kommer den enorma ångesten. Rädslan. Ledsamheten. Frustrationen.
Känslan är obeskrivligt jobbig och inget ingen säger kan få en att må bättre just då.
Jag har känt känslan med båda barnen. Ibland ofta och ibland mer sällan. Innerst inne vet jag att jag är en bra förälder, att jag ger och visar dem kärlek och gör allt för dem.
MEN
jag är oxå trött, jag blir oxå frustrerad och lättirriterad. Jag tål inte allt trots och skrik. Jag orkar inte pusta ut och andas in 10 ggr och tänka att det är jag som är vuxen och de som är barn.
Jag vill oxå lägga mig på golvet och skrika och bli servad. Få allt serverat i rätt tid och otid.
Jag vill ibland slå hårt in i väggen. Lägga mig och bara gråta. Sova. Ha egentid mer än på ICA.
Bit ihop eller bryt ihop. Man ska alltid bita ihop. Men vad fan.. Man är ju bara människa själv oxå.
Det är tillåtet att känna så. Alla gör det. Men varför pratar man inte om det? Varför kan man inte bara erkänna för varann att ens barn är asjobbiga ibland, att man röt ifrån för hårt igår?
Är det så farligt? Skulle folk titta snett och tycka att man är dålig för det? När de i själva verket gjorde samma sak i förra veckan..
Känslan av att vara en dålig förälder drabbar en, någon eller flera gånger.
Då är det jäkligt skönt att veta att man är en bra resten av gångerna.
Känslan av att vara en dålig förälder
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
håller med…
Ojj så man kände igen sig! Såna känslor har jag mycket av just nu, det dåliga samvetet kan man blir tokig på. Det är synd att det inte pratas mer om det, jag tror många kan hålla med men ingen vågar vara först att ta upp det. Bra att du gjorde det 🙂
Ja dåligt samvete kommer man nog ha för resten av ens liv nu när man skaffat barn. På ett eller annat vis. Skit :_/
Jag har gjort det värsta – eller vi- bråkat inför vårt barn. Det där jag aldrig aldrig skulle göra, över min döda kropp. Men så blev det så. Jag var för trött denna gång, lyckades inte behålla samtalston utan höjde rösten och vi grälade på varann. En kort stund, innan jag samlade ihop mig och sa- inte nu. Försökte direkt efteråt attvförklara att mamma och pappa bråkat lite men att vi var sams nu och att allt var bra. Visa att det är tryggt nu. Och ångesten, har jag förstört nu för den lilla som jagvälskar allra mest. Blev hon ett otryggt barn nu? Jag hoppas att det inte är så, och jag hoppas att vi inte kommer gräla inför barnet igen.
Det har vi oxå gjort. Tyvärr. Men vad sjutton hur ska man kunna tänka på allt jämt? Det är omöjligt. Det går inte att hela tiden vara pedagogisk och klok. Ibland brister det. Jag tror inte ditt lilla hjärta tog skada. För du insåg att det inte var bra. Ni slutade. Det ska nog mkt till att hon tar skada för att man bråkar på varann någon gång.
Kram på sig