Livet runt 40

Innan jag visste att jag led av katastroftankar trodde jag att jag led av dödsångest. Två skilda saker egentligen. Jag hade aldrig hört talas om katastroftankar innan jag läste en intervju med Helena af Sandeberg. Hon blev intervjuad av Amelia eller om det var mama och gick ut helt öppet med att sedan hennes mamma fick bort, led av katastroftankar.
Jag läste allt i intervjun. Allt och kände igen mig i alla tankar och rädslor.
Att få bekräftelse på det man lider av och hitta en jämlike var som att det sköljde en mjuk våg genom hela kroppen. Helt plötsligt log jag.
Det var fler som jag och dessutom en kändis som kunde vara öppen med det.
Idag är jag helt öppen med vad jag lider av och ibland möts man av oförståelse och ifrågasättande. Många tror inte riktigt på en utan det låter lite lurigt och fjantigt.
Men fjantigt och lurigt är det minsta som det är. Det tar inte längre över mitt liv, men dagar som igår triggar igång allt igen. Man faller lätt tillbaka och tankarna kan lätt ta över hela rummet och tillvaron.
Katastroftankar lider jag av varje dag ff, men inte lika hårt peppar peppar.
Men ett stort tack till Helena af Sandeberg som vågade gå ut själv först med vad hon lider av. Hade jag inte läst om det och fått förståelse och insikt för mig själv vet jag inte var jag hade varit idag.
Tack.