Livet runt 40

Tidsinställt inlägg:
När jag var gravid med Olivia och jämt innan led jag fruktansvärt av mina katastroftankar. Jag överdriver inte om jag säger att jag hade flera i minuten. Det gick så långt att jag fick panikångestattacker och ringde för att hålla koll på hur alla i familjen mådde och vad de gjorde. Jag inbillade mig att folk inte kom fram som de skulle på vägarna. Jag googlade Andys syndrom om han mådde dåligt och läste allt på nätet.
Jag var fruktansvärt självdestruktiv. Till slut inbillade jag mig att ju mer tankar jag tänkte desto mer kunde det bli verklighet och försök vända en tanke då! Totalt omöjligt. Jag grät varje dag, på jobbet, i affären, överallt. Jag bröt med vänner och familjemedlemmar för jag orkade inte ens med mig själv. Det kliade i hela kroppen och själen. Spiralen bara snurrade fortare och fortare nedåt.
När jag blev gravid bestämde jag mig för att söka hjälp. Jag ville inte utsätta Olivia (då knyttet i magen) för mina tankar och påverka henne negativt av mina attacker eller dylikt. Så jag gick till en psykolog, eller ja.. snarare 2 st. tog sig an mitt fall. En under utbildning och en färdig.
Vi började från barndomen och började bena upp allting. De konstanterade att det inte var konstigt att jag hade katastroftankar då jag varit med om väldigt mycket tragiska moment i mitt liv fast jag är så pass ung.
Allt började 1990 när vi hade 3 dödsfall på 3 månader. 2 väntade och 1 oväntat. Därefter har det fortsatt i familjen/släkten med dödsfall, sjukdomar, fängelsedomar, självmord, misshandel, frånvaro av familjemedlemmar m.m.
Det har inte varit många år som det varit lugnt. Jag har haft både en bra och dålig uppväxt genom åren. Vissa saker har gjort en hård, vissa saker har gjort en ödmjuk. Vissa saker önskar man inte ens sin värsta fiende att gå igenom och vissa saker är man glad för att man gått igenom då familjen blivit mer sammansvetsad och unik.
Det som hjälpte mig var att de sa att det inte var konstigt att jag led av dem. Jag hade gått igenom mer än vad många går igenom under en livstid och då var jag 33.
Efter många besök hos psykologerna och efter mycket hjälp av min älskade Andy blev jag ”fri”. Helt plötsligt tänkte jag inte katastroftankar flera ggr i minuten.
Allt skedde när jag satt i bilen och tänkte över hur många som skulle dö i min närhet och man vet inte när eller hur. Jag började tänka hur många jag har på facebook och att alla de skulle dö någongång. Då sa jag till mig själv att jag fick skärpa mig. Jag insåg då att jag höll på att barka iväg rätt så rejält.
Men jag är långt ifrån fri idag.
Idag (söndag) är det återigen skitjobbigt. Vet inte om det är värre för det är söndag och det är söndagsångest och så lite spetsat med gravidhormoner, men vissa dagar är svåra. Jag tänker mycket på att jag själv kan dö, kan bli sjuk och få lämna Olivia. Jag tänker att Olivia kan dö av diverse olika saker, drunkning, kvävning och bli tvingad att lämna oss. Jag tänker på att Andy kan köra ihjäl sig.
Jag tänker jättemycket tragik och det är skitjobbigt. Varför kan man inte styra över sina tankar? Varför kan man inte välja åt vilket håll tankarna ska gå?
Det är skitläskigt att tänka positivt och tänka att klart det kommer gå bra. Varför ska just jag drabbas av den sjukdomen? Varför ska just jag dö i en bilolycka? Det går inte att inte tänka så när orden Varför inte finns. Alla andra som fick svåra sjukdomar eller blev mördade tänkte väl oxå – det drabbar inte mig.
Jag har idag slutat kolla på Efterlyst, CSI, skräckfilmer, jag läser inga deckare, jag googlar knappt inget (knappt alltså), jag försöker att inte läsa Aftonbladet och Expressen mer än 5 ggr per dag..
Men varje dag är en kamp. Jag vill skydda Olivia mot allt i världen och jag vet att det inte går.. Därför är det skitsvårt att släppa taget om tankarna.
Usch.. jävla söndag. Bäst att gå och lägga sig och hoppas att allt är lättare imorgon. Lägger in detta som tidsinställt inlägg till imorgon lunch, så får jag köra en uppdatering efter det..