Det är många som säger att det är den största omställningen. Från 1 till 2 barn.
Ibland drabbar ångesten mig med rejäl skjuts. Vad har vi gjort? Kommer vi att klara det? Ska Olivia redan bli storasyster?
Sen blir jag sansad och tänker att hur sjutton har alla andra klarat av det genom tiderna? Förr i tiden födde de ju 1 barn per år, skötte gård och hushåll utan att oroa sig för såna här trivialiteter.
Vi har ju valt själva att bli gravida så fort det gick efter Olivia. Vi vill ha 2 barn tätt. Klart som sjutton det kommer bli jobbigt och tufft många gånger, innan man lärt sig alla nya rutiner och så, men jag tror iallafall man kommer ha enorm glädje och nytta av det senare i livet. De blir ju nästan jämnåriga. Kul tycker jag.
Sen tror jag oxå att väntar man för länge med att skaffa syskon kan rivaliteten bli värre mellan syskon. Svartsjuka finns ju äldre man blir och avundsjukan visar sig.
En pappa på babyrytmiken berättade att hans kompis hade precis fått barn nummer 2 och deras första var dryga 3 år. De kunde inte ha dem i samma rum och inte vara närvarande, för då slog det äldre syskonet bebisen med tillhyggen. Otäckt och olustigt.
När Olivia växer upp kommer hon inte minnas något ifrån hur det är att inte ha syskon. Så vitt hon minns har alltid lilla bebisknyttet funnits där. På gott och ont naturligtvis.
Ibland får jag lite ångest över att inte Olivia ska få vara själv med oss. Inte få all uppmärksamhet. Men i samma veva tänker jag att vaddå.. lilla knyttet då? Hon/han växer ju upp och aldrig får vara själv. Det är ju verkligen bara det första barnet som får den möjligheten och ynnesten egentligen.
Kommer man ha tid för båda? är även en tanke som drabbar mig ibland. Ja vaddå.. klart man kommer. Man tar sig väl tid eller? Jag skaffar ju barn för att umgås med mina barn. För att pussa på dem, lära dem om livet och verkligen dela deras liv tillsammans. Jag skaffar ju inte barn för att någon annan ska fixa detta..
Så egentligen vad oroar man sig för?
suck..
Att gå från 1 till 2 barn
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Jag tycker varenda en skaffar barn tätt just nu..! Själv fattar jag inte grejen och skulle inte valt det själv, även om jag förstår att det är smidigt att ha det avklarat, och roligt för ungarna att ha glädje av varandra. Klart ni kommer att fixa det, klart det kommer bli jobbigt, men det hade det varit ändå – och framför allt kommer det bli helt underbart förstås! 🙂
Det där med när ska man skaffa tvåan är så individuellt. det är nog bara att köra när man känner för det och inte tänka för mycket. Jag är uppväxt med en bror som är 1 år och 10 mån yngre än mig,och kan inte tänka mig ett liv eller en barndom utan honom. Jag själv däremot har många år mellan barnen nästan 8,men det beror mest på att jag inte bodde ihop med mitt första barns pappa. Nu har jag och min samo en tös på 3 år som fullkomligt har sugit musten ur oss sina första år. så ett syskon har inte varit att tänka på! vi har inte varit sugna alls,och har heller inte haft orken. Det är väl egentligen först nu som vi kan börja tänka i dom banorna,men det lär ju bli minst fyra år emellan i alla fall(om vi skulle bli gravida snart vill säga). Jag är nog en sån,som tar ett barn i taget lixom. men de flesta skaffar ju barn tätt,när dom ändå är igång 🙂
jag känner sådär jag med. Vad har vi gjort? och sen ändrar jag mig och tänker att det spelar ingen roll vilken ålder det är på Nora när hon blir storasyster, det blir ju en omställning för oss alla 3 oavsett. jag tror som du (såklart) att barn tätt är en jäkla bra grej, kanske inte första veckorna, men de första veckorna med nr 2 är nog inte friktionsfritt oavsett.
Det kommer gå så jäkla bra för oss och våra familjer, varför skulle det inte göra det?
Hur är det med koppporna för liten? är det bättre?